Ja!

Äntligen!

Nu har jag funderat på en viktig fråga igen halva natten.

Alla vet att spädbarn skriker på natten.  

Visserligen i varierande grad, men ändock, de skriker under natten. Vissa någon gång, andra hela nätterna. Vissa under första månaderna, andra under ungefär sina första 10 levnadsår. (Jag var själv en av de sistnämnda, på grund av min nattskräck.)

Personligen kan jag inte för mitt liv begripa hur småbarnsföräldrar överlever det här, än mindre hur de kan tänka sig att gå igenom det en två, tre eller kanske ännu fler gånger. Som en människa som blir ett fullständigt darrande, extremt förvirrat vrak som kräks och inte kan tänka efter allt under 6 timmars sömn /natt, förstår jag till exempel inte hur småbarnsföräldrar lyckas behålla ett jobb.

Så till saken: hur kan det komma sig att det är så här?

Vilken är egentligen den evolutionistiska fördelen med ungar som skriker på nätterna?

Det sägs ju att människan (och allt annat liv också för den delen) är beskaffad på "bäst anpassat sätt". Alltså, vi är helt enkelt bäst anpassade för vår överlevnad. Så Darwin vill påstå att det var fler individer med barn som skrek på nätterna som överlevde, än individer med tysta snälla barn som sov genom hela natten?

Jag tror inte det va.

1. En människa med sömnbrist gör fler fel. 

Jag tror inte att uttrymmet för sega tankar och feltänk var så himla sort där ute på savannen. You snooze you loose.

2. Jag skulle vilja se en undangömd harunge eller ett rådjurskid eller något annat djur med naturliga fiender, vråla högt när det är som mest sårbart, bara för att det råkar vara hungrigt eller lite nerkissat.

Jag skulle också vilja se hur många av de skrikande individerna som överlevt till vuxen ålder.

Och då har jag ju ändå utelämnat  all irritation och dålig stämning all sömnbrist måste ha orsakat inom gruppen. Förstå hur griniga de måste ha varit på varandra med 10 ungar som skriker i omgångar på nätterna! Och grinighet och irritation inom gruppen - ajajaj. Inte bra när man ständigt måste  samarbeta.

Detta måste alltså vara det absoluta argumentet mot evolutionsteorin. 

Barns skrik på nätterna är helt enkelt Guds straff för våra synder.

För någon jävla funktion för vår överlevnad har det då  inte.

2011. Året jag blev vuxen.

Och det finns - precis som med allt annat - bra vuxet och dåligt vuxen.

2011 var året jag upptäckte allt det dåliga med att vara vuxen. Allt det där som alla andra vuxna tjatat om att man förr eller senare kommer att upptäcka. Allt det där som jag med en dåres envishet har hävdat går att undvika, bara man försöker.

Man behöver inte bli gammal och vuxen och trött och cynisk, tänkte jag mitt dumma spån. Bara man håller hårt i det där lilla, lilla bubbelpirret i magen så ordnar det sig, tänkte jag min naiva drömmare.

Sen tog jag (nästan) examen, fyllde 30, slet på heltidsjobb inom industri, flyttade hem, försökte få ett jobb, fick ett jobb och. Ja.

Bubbelpirret är borta. Till och med jul passerade obemärkt förbi.

Fast inuti är det ju detsamma, egentligen. Jag är precis lika nyfiken och storögd inför världen och har precis lika mycket drömmar och idéer. Men helt plötsligt känns det bara som om det står så oändligt mycket i vägen för dem. Allt är inte möjligt längre. Och då är det bara lättare och mindre plågsamt att kväva drömmarna en efter en. Och bli liknöjd med det som är.

Så kommer det stunder och saker och människor som påminner om allt det där, och jag blir arg och irriterad bitterkärring.

2011 var året jag blev vuxen, på det dåliga sättet.

2011 var också året jag blev dumpad av två vänner.

På det hela taget kan vi ju konstatera att 2011 inte var ett av mina höjdarår. 

Så säger vi tack och adjö till detta jubileumsår med en sång, och hoppas på bättre lycka nästa gång

Jag vet inte vad jag har gjort, och jag vet inte när jag gjorde det, men något måste jag ha gjort. För människor vill inte veta av mig längre. 

Vissa svarar inte på mejl, andra svarar inte på sms, och några svarar inte på telefon.

En av dessa personer förstår jag och i den frågan är jag mycket väl medveten om vad som har hänt. Och om personen i fråga läser så vill jag bara att h*n ska veta att jag är ledsen att det blev som det blev. Och att jag ber om ursäkt.

Men ni andra? Vad har jag gjort er?

Det är dessutom ganska svårt att göra något annorlunda om man inte vet vad som är fel.

Och jag rannsakar och rannsakar och till slut hittar jag ju bara saker jag gjort fel och vill be om ursäkt för.

Förlåt världen.

Alltså. Jag kommer nog aldrig att förstå den här diskussionen angående retuschering av bilder.

Vem idag är INTE medveten om att bilder retuscheras?

Som vanligt kan jag bara utgå från mig själv, och alla fungerar ju som bekant inte som mig. Men ändå.

Personligen måste jag säga att det ju ändå inte är alla retuscherade bilder som gör mig osäker, det är alla jävla snygga, lyckade människor man ser och möter varje dag.

Jag VET ju att bilderna är retuscherade, och jag tycker faktiskt om att vila ögonen på vackra saker. 

Och bilder kommer ju ändå aldrig att vara verkligheten. Bilder är alltid en påhittad, skapad, tillrättalagd, beskuren del av verkligheten, oavsett hur dokumentära de påstås vara. Det är någons/någras bild av verklighet. Det är inte min verklighet. 

Då är det som sagt var värre med alla människor man ser varje dag som går omkring och är riktigt jävla snygga och irriterande på riktigt. Då kan man inte ens försvara sig med ett slentrianmässigt "äh, det ändå retuscherat, de ser inte ut sådär när de kliver upp på morgonen".

Och ja, jag är medveten om att de här bilderna visar upp en bild av hur bildskaparna tycker att världen bör se ut, att de visar upp ett ideal. Men då tror jag inte heller att de gamla grekerna såg ut som sina marmorstatyer. Eller alla kungar som de ser ut på oljemålningarna.

Och supermodellerna på 80-talet såg inte heller ut som folk gjorde mest, även om många vill ha det till det.

Min mamma såg då varken ut som Anna-Nicole Smith eller  Cindy Crawford när det begav sig.

Vi kommer alltid att ha olika ideal, framförallt när det gäller mänsklig skönhet. Och tur är väl det, för vad skulle vi vara idag om vi inte var programmerade att alltid sträva mot något bättre, högre?

Så om de kräver förbud för fotoretuschering, så kräver jag förbud för snygga människor!

De får mig att må dåligt.

Idag bildbloggar vi. Eftersom en bild, en blick säger mer än tusen ord. 

Som det brukar sägas.

Kommer man någonsin att förstå sig på den här världen och livet?

Jag har svårt att tänka mig det. Jag kommer alltid att snubbla runt med ständigt förvånad och förvirrad blick och fundera över vad i helvete som egentligen händer. Och framförallt - varför? Vad vill egentligen de(n) stora allsmäktiga med allt det här?

Ständigt ett val mellan allt eller inget. Och när man PRECIS tror att "äntligen, äntligen! Nu börjar det att bli ordning. Äntligen lön för mödan, äntligen är jag på väg åt någorlunda rätt håll. Äntligen löser sig saker."

Precis då drar livet fram ässet ur rockärmen (kortärmen höll jag på att skriva) och ruskar om varenda liten förutsättning. Så står man där med ett pussel i kaos igen. Ett raserat torn. Ett enda stort plocke pinn. 

Och begriper verkligen inte vad meningen med alltihop är.

Jag hade ju byggt det så fint Gud! Mitt torn var ju nästan färdigt! Bara den sista lilla biten på toppen kvar. Kronan på verket. Den lilla lampan i toppen på fyren. Så var du (ni) tvungna att knacka hål i grunden.

Och om det vore dåliga saker så man fick gnälla! Inte ens den ventilen får man. Den här gången är det bara fina, roliga och fantastiska erbjudanden som trasslar till hela livet. Varför ska de komma samtidigt. Varför ska man behöva välja mellan fina saker?

Och varför ska valet behöva stå mellan förnuft och känsla?

Vad är meningen?

Idag firar vi hela dagen. För det första för att julkalendern verkar fin, såklart. 

För det andra för att inte bara jag, utan också Tomas är så jävla bra. Ibland nästan bäst i världen faktiskt.

Så jag firade hejvilt med kopiösa mängder ärtsoppa och pannkaka till lunch och sedan kannor med kaffe.

Så nu sitter jag här, alldeles stinn, lite lätt mättillamående, koffeindarrig och yrslig.

Och snart blir det syjunta.

Fint!

(Men återigen, för att väga upp den här dagen måste ju ändå morgondagen innehålla idel katastrofer. Så jag stålsätter mig.)

Väcktes 03.50 av väckarklockan.
Snoozade två gånger.
Sprang genom duschen.
Försökte fixa hår (jävla lugg!).
Smetade eye-liner och mascara (naturligtvis svart ungefär överallt där det inte ska vara).
Slängde igen dörren hemma 04.44 och sprang ner till jobbet.
Anlände arbete 04.55 (efter att till slut ha vågat älga förbi den konstiga Christer Petterson-fylleristen som envisades med att vingla i maklig takt framför mig).

Upptäcker att någon redan har plockat fram halva frukosten.
Inser långsamt innebörden.
Får 04.57 upplysningen att jag inte alls ska jobba frukost idag.

Just ett sådant besked efter att man 1. gått och lagt sig halv nio kvällen innan,

2. stått och strukit skjorta och byxor i vild panik

3. klivit upp okristligt tidigt och känt sig död, skulle kunna ge upphov till en viss frustration och irritation. Det gjorde det också.

Sedan insåg jag det fantastiska: Jag kan gå hem och somna om! Och sova hur länge jag vill!

Och jag älgade hem uppför Busbacken på rekordtiden 10 minuter, slängde igen dörren, slet av mig jackan och ramlade ner i soffan.

Sedan vaknade jag igen 3 timmar senare. Jag tror jag behövde den där snoozningen.
Men resten av dagen nu då?

Ja men hej. Äh. Skitsamma.

Kommer inte snön snart så GÅR JAG SÖNDER.

Så. Mellanlandning i Örebro efter hyperventilering på överfulla tunnelbanor, överfulla bussar och överfulla tåg, sjukt mycket mat, KMFDM, nationalmuseum, Patrick Wolf, brorsdottergos, John Maus och etnografiska.

Fast vad jag egentligen minns (förutom de här VIDRIGA allmänna transportmedlen då) är Patrick Wolf.

Visst har jag lyssnat mycket, men det var egentligen för 4-5 år sedan när han fortfarande var tonårsförvirrad och deprimerad. Med tanke på att han numera är vuxen, lycklig, förlovad och har släppt en av de gladaste skivorna någonsin hade jag inte så stora förväntningar. Jag hoppades mest på att han skulle vara snäll och köra också någon av de gamla låtarna.

 Men alltså. Jag säger det säkert ofta, men det var nog det bästa jag upplevt. Någonsin.

Visserligen lite lönnfet och grådassig, men alltså. Herregud. Vilken man. 

Två låtar in och jag  (och resten av publiken av allsången, jublet och applåderna att döma) var så lycklig i hela kroppen att jag bokstavligen fick bita mig i kinden för att inte gråta en skvätt. 

Helt plötsligt stod jag där med den där bubblande lyckliga känslan i magen som jag minns att jag hade som barn. 

Och jag fick höra To the Lighthouse och The Libertine. Fantastiskt! Fantastiskt! Underbart!

John Maus däremot som låter så bra på skiva och som jag hade förväntningar på var totalt katastrof. Så katastrof att jag antagligen inte kommer att kunna lyssna på det mer. Så katastrof att vi gick en halvtimme in i spelningen.

Och på söndag ska jag på tonårsgudarna Sisters of Mercy. Och med tanke på hur det var när jag såg "dem" (det är väl bara Andrew kvar förvisso...) för 10 år sedan är det nog bara att förbereda sig på total katastrof. Men Sisters är ju ändå alltid Sisters. Det spelar ingen roll om Andrew är gammal och förslappad, försupen, förvirrad; spelar han Marian eller First and last and always är liksom allt förlåtet. Allt.

Men efter det får det nog vara nog. Efter det är det nog dags för mig att inse att jag lever på sparade pengar och de extrajobb jag råkar få. Inte en heltidslön som konsult.

Så. Då har jag klippt mig. Då var det bara det här att skaffa ett jobb.

Man kan fråga sig hur jag så ofta kan glömma bort hur roligt det är att sy.

Eller ja. Hur roligt det kan vara att sy när det går bra.

Det är sådana här gånger jag återigen måste älta att jag valde natur istället för skrädderi på gymnasiet, och språkkonsult istället för tapetserare. Det är ju helt galet ändå.

Det känns ju liksom bara bra i hela kroppen av att sy. Och allra bäst när det enda som finns är en bild i huvudet av det färdiga resultatet. Att utgå från bilden i huvudet och inget annat. Att utifrån den bilden leta tyg och rita eget mönster, prova sig fram, tänka, vrida, vända och testa. Mäta och rita och nåla och tråckla.

Huvudet och händerna tvingas samarbeta och båda blir glada och lyckliga.

Hur som helst. Blir den här kjolen ens en tiondel av den bild jag har i huvudet så blir den antagligen det snyggaste plagg jag äger. 

Och vilket tyg! Visserligen det dyraste tyg jag någonsin köpt och vågat mig på att sy i, men helt klart värt varenda krona. Lite känns det allt som om det lever, och som om vi kommer överens väldigt bra. För det vet precis vad jag vill, och rättar sig direkt efter det innan jag ens har försökt säga åt det.

Dessutom tror jag att man kan sy sömmarna hur snett och vint och slarvigt som helst, det verkar ändå falla helt perfekt.

Fantastiskt! 

Neeeeeej!

(Och hur ser DN egentligen ut nuförtiden?)

Alltså folk!

Jag hade glömt hur lätt det är att bli misantrop när man jobbar inom restaurang.

Hemska, HEMSKA människor.

Så för att göra livet lite enklare och trevligare för oss alla kommer här en liten "kom ihåg när ute  på restaurang". Skriv gärna ut och häng upp på kylskåpet, dörren, fikarummet, vart ni vill.

1. De personer som springer fötterna av sig för att göra din frukost/lunch/fika/middag till den trevliga upplevelse du vill ha, är människor också de. Visserligen galet underbetalda, men ändock en människa precis som du. Precis som du uppskattar de därför åtminstone en sekunds ögonkontakt och ett "hej".  Är du på riktigt gott humör kan du kanske till och med kosta på dig ett litet "tack" och "hej då" när du går, och har genom det antagligen säkrat din plats i himlen genom att ha gjort en stackars servitris så glad att hon gråter en skvätt av lycka i diskrummet.

2. Även om människor på det etablissemang du förärar din vistelse är anställda just för att passa upp dig, betyder inte det att de har 20 armar, lika många ben och är betalda för att torka dig om munnen, uppfostra dina barn eller skära upp din mat åt dig. 

3. Om du själv får välja var du ska sitta, välj då gärna de bord som är avplockade och avtorkade, och anta INTE att just de bord som det mot förmodan står kvar disk på måste vara de bästa borden.

4.. STAPLA INTE dina smutsiga tallrikar. Skjut dem gärna åt sidan, men stapla för guds skull iinte. Undvik också gärna att skjuta tallriken mot en vägg eller ett hörn, omöjligt att nå annat än om man sträcker sig över hela bordet och sällskapet och måste placera brösten i ditt vinglas för att nå.

5. HÅLL ORDNING PÅ DINA JÄVLA UNGAR! Tack.   

Till sist: Kom ihåg att de flesta inom branchen faktiskt spontan gör allt och lite till för att allt ska vara perfekt, och precis som du vill, hela tiden. Om det är mycket springer de som dårar, och struntar i att varken äta eller gå på toa på 10 timmar bara för att du ska få det du vill ha när du vill ha det. Vänta därför gärna 5 minuter från din första impuls att säga något innan du påpekar att något fattas, behöver fyllas på eller är sent. sannolikt har personalen redan sett och är plågsamt medvetna om bristen och gör ALLT för att ordna det så fort som möjligt.

Tack på förhand

/ Serveringspersonalen.

Hej världen!

Så har jag idag inträtt i mitt livs första, men förhoppningsvis inte sista, offentliga upphandling.

Efter typ 3 dygn effektiv tid framför datorn med svordomar, krångel, idétorka och ångest skickades det lilla dokumentet på 6 sidor in idag. 

Jag klickade "send" och tänkte millisekunden efter det "Vad i helvete har jag GJORT?! Stopp, stanna, ta tillbaka!".

Sedan ringde Tomas och berättade om en förfrågan han fått från sitt jobb som gav mig helt andra saker att tänka på. Saker som på olika sätt involverar Malaysia. Men det kan vi prata om någon annan gång.

Nu ska vi gå runt i väntans tider.

Så länge så firar jag avklarad upphandlingsförfattande med att ta tag i den här uppsatsen som ska vara ändrad och inskickad i ny version på måndag.

Jag är ärligt talat sjukt less på att skriva.

Fast just ja. Imorgon ska det kuras skymning och ätas surströmming ute i skogen i gammal vallstuga och måndag spenderar jag i en bakstuga med tunnbrödsbak och mysiga tanter.

Men vad gör jag om jag skulle få uppdraget? 

Herregud. Vad har jag gjort?

Åh. Tänk om jag hade kunnat. Då hade jag skrivit den här fantastiska kärleksförklaringen till mitt livs stora kärlek själv. Och precis så här hade det blivit.

I know it's been so long since we saw each other last
I'm sure we'll find some way to make the time pass


Hey moon,
it's just you and me tonight, everyone else is asleep


Hey moon,
 if I was to fall, I won't fall so deep, though I doubt I'm gonna
you can wake me up if you wanna

and your pale round face makes me feel at home in any place I happen to be, 
at a quarter past three

the moon chased the sun out of the sky
goodbye sun! the night's begun
the moon chased the sun out of the sky
goodbye sunshine! the night is mine

hey moon
it's just you and me tonight, everyone else is asleep

I would hate for you to hang there all alone the whole night through
hey moon, my old friend
hey moon, the night is coming to an end
hey moon, come back soon

Jag fattar inte att jag verkligen gör det här.

Att jag verkligen sitter och skriver på en offert för att kasta mig in i en upphandling.

För det första kan jag ju bara skriva fel och göra bort mig.

För det andra - skulle jag ha den osannolika oturen att vinna en upphandling så MÅSTE jag leverera vad jag utlovar.

Hur man än vänder på det kan man säga att det är fruktansvärt läskigt. Och jag är som vanligt livrädd.

Men som vanligt är ju just som vanligt. Är man van att vara livrädd för det mesta, dygnet runt så reflekterar man heller inte så mycket över det. Man bara är rädd och gör ändå. Om och om igen.

Dessutom har jag fått tag på gamla anbud från upphandlingen av språkkonsulttjänster vid Sundsvalls kommun förra året. Och jag kan konstatera att det finns två typer av språkkonsulter: de som absolut inte skäms för att ta betalt för sig, och de som inte håller de minimipriser de predikade var just minimipriser för oss nya, rädda och osäkra språkkonsultstudenter för tre år sedan.

Att allt under 1000 kr/timmen är prisdumpning kan jag härmed avslöja är ett jävla påhitt.  

Men återigen kan jag bara tacksamt konstatera att mitt envisa följande av magkänslan oftast leder rätt, hur dumt det än kan se ut just där och då och i omvärldens ögon.

Den magkänslan tackar jag ödmjukast för, vem det nu är som vänligast gav den till mig. Utan den skulle jag vara helt vilse här i världen.

Annars går jag mest runt och känner mig som ett berg och en koloss.

Och nu blir vissa säkert arga och suckar. Men om man vägt mellan 55-57 kg de senaste 10 åren av sitt liv, är det fanimej inte kul att lägga på sig 5 kilo på 4 månader utan ett ens förstå riktigt varför. 

Inga kläder passar och jag ser ut som en degig och knottrig gammal tant. 

Jag vill inte bli gammal och tjock!

Så. Då bockar vi av jobbet med språkgranskning av läromedel som har legat och gnagt på samvetet hela sommaren. Inskickat, klart och förhoppningsvis utan alltför mycket tokigheter.

För jag hoppas verkligen på mer jobb av det slaget. För det första så klart för pengarnas skull. Men egentligen ändå mest för erfarenheten.

Man tvingas ju tänka så himla mycket.

Till exempel: Det jag just har suttit och granskat är ett läromedel som ska förbereda särskolegymnasister för livet efter skolan, och innehåller ganska svåra avdelningar där man till exempel går igenom sådant som hur man sköter sin ekonomi, vilka speciella rättigheter man har i samhället och vilka olika alternativ  till "vanligt jobb" som finns för försörjning.

Det innebär att det blir ganska mycket "byråkratsvenska".

Språkkonsulten inleder först med att glatt försöka skriva om den här byråkratsvenskan till lite mer... klarspråk. Eller åtminstone  skriva om det hela med en lite mindre byråkratisk ton.

I nästa sekund smyger sig tanken på - men vad händer sedan, när de här människorna är i kontakt med byråkratin i verkligheten?

Då kommer de utan undantag att möta just den här typen av språk. Är det då inte bättre att de lär sig "känna igen" och tyda sådant språk medan de fortfarande är i skolan? Så får läraren ta uppgiften att förklara det här krångliga språket där och då, muntligen i klassrummet?

Så var jag tvungen att ta ställning igen, och självklart intog jag ställningen att inte dalta med folk. 

1. Det är bättre att de stöter på det här krånglet när de fortfarande har en lärare att fråga om råd, än när de står  där och ska klara sig själva.

2. Alla lär sig av utmaningar, vare sig man har funktionshinder eller inte.

Hur som helst är det väldigt roligt om uppdragsgivarna tycker att jag förbättrat texten på något sätt, för ett enkelt jobb är nog det sista det här är.

Herregud! Så jag har fött barn i natt!

Från början till slut (jag hann alltså också att vara gravid ett tag), och mycket realistiskt kan man säga för att slippa bli för explicit.

Fast ändå var det tre saker jag noterade mer än andra:

1. Det gjorde knappt ont

2. Tomas (som var den blivande barnafadern) gjorde ALLT för att inte vara med, och lämnade mig ensam mitt i alltihop.

3. Det blev inte ett, utan tre små (könlösa) barn.

Och jag var så stolt, och det var så spännande och det gick så enkelt.

Det sägs ju att det är något bra när man drömmer om att föda barn (om man inte är gravid då och förbereder sig mentalt för det hela, men det är jag inte). Att det betyder att man står inför en stor (och positiv) förändring.

Och då läser jag inte det som någon fatalistisk  blick in i framtiden, utan snarare så att det hela tiden sker en massa förändringar hos en själv, som man inte har tid att tänka på när man är vaken. Så då tänker man på dem när man sover istället, och då genom att föda barn (eller något annat spännande).

Herregud så det där låter. 

(Ja, jag gillar Di Leva också! Fast kristallhealing är jag inte så förtjust i.)

Nåja. Det lämnade kvar en fin känsla.

Om jag redan nu ska spekulera, så gissar jag att min mest sannolika dödsorsak kommer att vara att jag jobbar ihjäl mig. Någonstans i 40-årsåldern.

Antingen det eller en stroke med efterföljande halvsidesförlamning. Eller kanske en liten hjärtattack. Kombinerat med lite klädsam bitterhet och inget socialt liv.

Bli inte förvånade.

Den dåliga kombinationen av mors arbetsmoral, fars pliktkänsla och den genetiskt nedärvda stoltheten och dåliga självkänslan har tydligen gett mig ett sjukt behov att göra rätt för mig och att alltid att vara alla till lags (och okej, det ska erkännas - ett enormt bekräftelsebehov).

Hittills idag har jag tackat ja till ett arbetspass ikväll (servering på en 3rättersmiddag för 80 pers) som bara ger mig en klump i magen och som jag verkligen inte vill göra. Bara för att... ja. Inte vet jag varför.

För att följa upp det misstaget på bästa sätt, ringer jag upp ett annat ställe som hörde av sig till mig för en vecka sedan och ville träffas och diskutera extrajobb (servering). Någonstans gömd långt inne i mitt huvud hör jag mig själv säga att "ja, det vore ju trevligt att jobba hos er, vi ses på torsdag efter lunch för att prata mer", och funderar över vad i helvete jag håller på med.

Varför? 

För att jag är en dum jävel utan självkänsla som inte kan säga stopp och nej till mig själv, och som blir så glad, så glad varje gång någon, vem som helst, på vilket sätt som helst tror att jag skulle kunna vara bra på/till/för något.

Idiot, idiot, idiot, idiot

Men herregud nej. 

Det här kommer ju aldrig att gå.

Hur tänkte jag här?

Hur trodde jag att jag skulle hinna allt det här, och samtidigt att det skulle bli bra?

Idiot, idiot, idiot, idiot.

Jag FATTAR inte varför jag alltid ska hålla på att sätta mig själv i skiten.

Jag är livrädd och det var länge, länge sedan jag upplevde de här ångesthöjderna.

Jag mår illa, har ont i magen, hyperventilerar och börjar storgråta av småsaker.

Om det inte vore för att jag har så sjukt mycket livsviktiga saker att hinna göra innan fredag kl.13, skulle det vara ångestboll under vardagsrumsbordet hela dagarna.

Herregud. Kan man dö av gruvande och oro? Det känns lite så. Eller det kanske är så att jag just nu önskar att man kunde göra det. Åtminstone bli lite sjuk av det, så jag kan ställa in det hela på grund av sjukdom.

Men eftersom jag numera låtsas vara en vuxen och modig människa så fokuserar jag på tisdag nästa vecka när allt är över, och hoppas att jag fortfarande lever då. Gör jag det ska jag bara göra roliga och trevliga saker i i alla fall en vecka.

Fast mest sannolikt har jag innan dess hunnit vaporiseras till en blöt fläck av skam och bortgjordhet och existerar inte längre. 

Men igår sprang jag över 1 mil för första gången och upplevde för första gången i mitt liv runners-high.
11 km på 55 min i kuperad terräng och på sina håll i kolmörker.
Kanske inte jättesnabbt, men heller inte jättelångsamt. 

Och efter ca 7 km hände något i kroppen - helt plötsligt kändes det som om jag bara kunde springa i en evighet. Att springa kändes ungefär lika jobbigt som att vardagslunka, söndagspromenera. HELT fantastiskt, och var jag inte hooked innan, så är jag det nu.

All framtida löpning kommer hädanefter att vara en frustrerad jakt på nästa fix.

Något kanske den här ångesten är bra för.

Jag tänkte: "å gud så skönt att åka hem till Sundsvall och inte göra någonting! Jag ska sova så länge jag vill, sortera bland alla skit nere i förrådet, kanske slösa en hel dag framför tvn. Korrläsa lite då och då och springa mycket".

Så tänkte jag igår på tåget hem.

Idag har jag varit och hälsat på CSN och bestämt dag för redovisning av uppsats. Nästa fredag blir det. Rummet som bokats tar 30 pers, och tydligen ska hela CSN:s språknätverk vara med över videolänk. 2 timmar har de avsatt för det hela.

Jag som liksom blir yr av en halvtimmes redovisning för klassen. Klarar jag det här, finns det INGENTING jag inte kommer att klara. Jag kommer till och med kunna föda barn utan smärta och flyga utan att gråta. Jag kommer att bli en övermänniska.

Dessutom var jag och pratade om extrajobb, och lyckades boka in mig på ett frukostpass på tisdag. Klockan 5 börjar jag, och om det går fint lät det som att jag i princip skulle kunna få jobba dygnet runt om jag ville.

Sen har vi opponeringen nästa måndag, som antagligen också kräver viss förberedelse. Till exempel har jag ju ännu inte skrivit något sammandrag. Bara för att ta ett exempel.

Till sist har jag ju ca 5 timmar kvar av extrajobbet också. Som jag lovade skulle vara färdigt innan söndag.

Och egentligen gnäller jag inte alls. Jag kunde ju istället sitta utan något alls att göra, och det vore ändå värst av allt. Ibland önskar jag bara att jag vore bättre på att göra ingenting.

Jag har börjat att försöka bli färdig med den där vidriga uppsatsen. 19 spetember är deadline. naturligtvis kommer brutalångest som ett brev på posten (den här gången blandat med en härlig dos framtidsångest).

Då gör man sånt här.

"Magdalena är":

"Magdalena" är mycket viktig i denna debatt: en tolkning är att det är en benämning på "lockigt kvinnohår"  ...

Magdalena är mina händer och fötter

Magdalena är en av dem som vet det.

Magdalena är föreståndare för Chalmers Lärandecentrum som är en plattform för intern och extern samverkan kring lärande.

Magdalena är skådespelerska & pokerspelare.

Magdalena är laddad inför SM PITEÅ.

Magdalena är konstnär och konstkritiker.

Magdalena är inne på samma, hemliga spår.

Tänk så mycket jag inte visste om mig själv. Och tänk sådan mångsysslare jag är; här verkar inte finnas anledning för framtidsoro!

Så var det lilla roliga slut. Åter till uppsats.

Även om jag oftast går runt och inbillar mig att jag inte är en sådan där språkkonsult/språkvetare/språkpolis som engagerar mig i språkliga frågor på fritiden, så måste jag ibland inse att min perception trots allt är mer inställd på språkliga fenomen än andra intressanta saker här i världen.

Som i går kväll, när det här otämjbara behovet att få svar på dumma frågor slog till igen. Den här gången drabbade behovet även min stackars bror som genom att vara 10 år äldre, 10 år klokare och ungefär 30 år smartare än mig, alltid har tvingats förklara världen för sin stackars nyfikna men något begåvningshandikappade lillasyster.

Jag minns särskilt ett tillfälle när han försökte förklara universums expantion för en förvirrad 10-åring med hjälp av ballonger. Eller när han  5 år senare (när jag fått något grepp om ekvationer) genom matematiska uträkningar visade varför man tycker att tiden går fortare ju äldre man blir. För att inte tala om den gång han försökte illustrera vad hans examensarbete (i teknisk fysik) handlade om genom att stå och kasta spelkulor över kökströskeln i Delsbo (medan mamma och jag satt på kökssoffan och såg ut som fån).

Varken han eller min far har dock lyckats ge svar på den eviga frågan om vägskylten med bynamnet står mitt i, i början eller slutet av byn.

Hur som helst!

Jag behövde svar från en fysiker , och skickade ett mejl med min oerhört viktiga fråga:

> Skickat: den 1 september 2011 19:46
> Till: Mathias
> Ämne: Viktiga frågor om fysikbegrepp.
 
Hej bror!
 Här kommer jag och trängs bland alla dina jobbmejl. Men jag tänkte som så, att idag är det fredag och då får man göra lite annat än jobbsaker också.Dessutom har jag en oerhört viktig fråga som behöver svar.
 
Nu är det dags att plocka fram alla gamla gymnasiefysikkunskaper, och det mest pedagogiska språket: 
Alldeles nyss på "Vem vet mest" ställdes frågan vad som väger mest vid rumstemperatur - en liter koppar eller en liter silver. Då mitt "expertområde" är språket reagerade jag direkt på att jag inte tyckte man kunde ange annat än materia i flytande form i liter. Tomas påpekade då att man kunde prata om luft i liter. Jag utökade literbegreppet till att kunna omfatta allt som inte var i fast form. Tomas påpekade då att man köper påsar med jord i liter, så förstörde han också det resonemanget. Han fortsatte dessutom med att fundera över att man mäter potatis i kg men jord i liter. 
Jag blev tvungen att rådfråga Wikipedia, men blev inte direkt klokare.
  
Så nu vänder jag mig till en fysiker - hur ska man använda enheten liter?
  Tacksam för svar
Fröken Munther 

Språkkonsult
---
Hej,

En liter är ett rymdmått, dvs en volym som motsvarar 1 dm x 1 dm x 1 dm. Allt som precis ryms inom detta är en liter. Fast, flytande eller gas spelar ingen roll.

 Vad en liter väger beror på densiteten på materian som har volymen 1 liter. Faktum att definitionen av ett kilo bygger på vad en liter vatten väger. Allt går alltså att uttrycka i kg eller i liter.

1 dm x 1 dm x 1 dm = 0,1 m x 0,1 m x 0,1 m = 0,001 kubikmeter. Det går alltså 1000 liter på en kubikmeter. En kubikmeter vatten väger 1000 kg. En kubikmeter trä väger mindre (trä har lägre densitet än vatten) vilket gör att trä flyter.

Comprende?

/Mathias

---

Det är inte utan att jag  kan anan en ton av irritation i hans svar...

...även om jag är helt med på resonemanget (en gång i tiden läste ju även jag om det här på gymnasiet), så får jag inte ihop det. Varför tycker jag fortfarande att man bara kan prata om liter om flytande eller gasformig materia? Är det vardagsanvändningen av ordet?

Åh. jag blir så irriterad av sånt här.

Så kommer ännu fler smakprov från helgen.

Kungen av mongisdans!

Det är nästan så att jag tycker att han borde sätta ihop en liten dansinstruktionsvideo, så att även vi vanliga dödliga kan göra succe på ansgolven.

Kära dagbok. Idag är jag hemma från arbetet på grund av feber, huvudludd och halsont.

Jag har varit vaken i 2 timmar och är redan sjukt uttråkad. 

Hur fördriver man en hel dag när vad man klarar av utan att få migrän och ramla ihop av trötthet är att ta sig mellan säng-kök, säng-toa?

Rent teoretiskt har jag ju faktiskt 1. en uppsats att skriva, 2. väldigt mycket extrajobb att korrläsa, 3. ännu fler arbetsansökningar att skriva. Men det är ju så svårt att kryssa tankarna mellan allt det här huvudluddet.

Annars har sommaren gått, jag har haft många dumma frågor, men ingen ork att ställa dem. Men äntligen är det höst, och jag kan börja leva igen.

Jag har jobb till 16 september och har sen ingen aning om jag varken har någon försörjning eller någonstans att bo. Det känns nytt och spännande.

Jag är redo att hoppa in i det okända, och har ungefär än miljon och en idéer som jag vill ta tag i, och hoppas på att det för en gångs skull i mitt liv verkligen BLIR GJORT. Och inte bara rosaskimrande idéer.

Efter helgens upprepade och förspillda tillfällen att faktiskt inleda en konversation med en av de människor jag beundrar mest har jag bestämt mig för att nu är det slut på att vara så jävla feg och tänka på hur människor skulle kunna reagera på vad jag gör och vad jag tänker. Nu är det slut! Nu ska jag göra. hittills har jag tänkt i 30 år av mitt liv, nu ska jag göra de närmaste 30 åren.

Skitsamma hur det går.

Så var det in i feberdimman igen.

Åh, vilken helg. Åh vilka män!