Kommer man någonsin att förstå sig på den här världen och livet?

Jag har svårt att tänka mig det. Jag kommer alltid att snubbla runt med ständigt förvånad och förvirrad blick och fundera över vad i helvete som egentligen händer. Och framförallt - varför? Vad vill egentligen de(n) stora allsmäktiga med allt det här?

Ständigt ett val mellan allt eller inget. Och när man PRECIS tror att "äntligen, äntligen! Nu börjar det att bli ordning. Äntligen lön för mödan, äntligen är jag på väg åt någorlunda rätt håll. Äntligen löser sig saker."

Precis då drar livet fram ässet ur rockärmen (kortärmen höll jag på att skriva) och ruskar om varenda liten förutsättning. Så står man där med ett pussel i kaos igen. Ett raserat torn. Ett enda stort plocke pinn. 

Och begriper verkligen inte vad meningen med alltihop är.

Jag hade ju byggt det så fint Gud! Mitt torn var ju nästan färdigt! Bara den sista lilla biten på toppen kvar. Kronan på verket. Den lilla lampan i toppen på fyren. Så var du (ni) tvungna att knacka hål i grunden.

Och om det vore dåliga saker så man fick gnälla! Inte ens den ventilen får man. Den här gången är det bara fina, roliga och fantastiska erbjudanden som trasslar till hela livet. Varför ska de komma samtidigt. Varför ska man behöva välja mellan fina saker?

Och varför ska valet behöva stå mellan förnuft och känsla?

Vad är meningen?