2011. Året jag blev vuxen.

Och det finns - precis som med allt annat - bra vuxet och dåligt vuxen.

2011 var året jag upptäckte allt det dåliga med att vara vuxen. Allt det där som alla andra vuxna tjatat om att man förr eller senare kommer att upptäcka. Allt det där som jag med en dåres envishet har hävdat går att undvika, bara man försöker.

Man behöver inte bli gammal och vuxen och trött och cynisk, tänkte jag mitt dumma spån. Bara man håller hårt i det där lilla, lilla bubbelpirret i magen så ordnar det sig, tänkte jag min naiva drömmare.

Sen tog jag (nästan) examen, fyllde 30, slet på heltidsjobb inom industri, flyttade hem, försökte få ett jobb, fick ett jobb och. Ja.

Bubbelpirret är borta. Till och med jul passerade obemärkt förbi.

Fast inuti är det ju detsamma, egentligen. Jag är precis lika nyfiken och storögd inför världen och har precis lika mycket drömmar och idéer. Men helt plötsligt känns det bara som om det står så oändligt mycket i vägen för dem. Allt är inte möjligt längre. Och då är det bara lättare och mindre plågsamt att kväva drömmarna en efter en. Och bli liknöjd med det som är.

Så kommer det stunder och saker och människor som påminner om allt det där, och jag blir arg och irriterad bitterkärring.

2011 var året jag blev vuxen, på det dåliga sättet.

2011 var också året jag blev dumpad av två vänner.

På det hela taget kan vi ju konstatera att 2011 inte var ett av mina höjdarår. 

Så säger vi tack och adjö till detta jubileumsår med en sång, och hoppas på bättre lycka nästa gång