Väcktes 03.50 av väckarklockan.
Snoozade två gånger.
Sprang genom duschen.
Försökte fixa hår (jävla lugg!).
Smetade eye-liner och mascara (naturligtvis svart ungefär överallt där det inte ska vara).
Slängde igen dörren hemma 04.44 och sprang ner till jobbet.
Anlände arbete 04.55 (efter att till slut ha vågat älga förbi den konstiga Christer Petterson-fylleristen som envisades med att vingla i maklig takt framför mig).

Upptäcker att någon redan har plockat fram halva frukosten.
Inser långsamt innebörden.
Får 04.57 upplysningen att jag inte alls ska jobba frukost idag.

Just ett sådant besked efter att man 1. gått och lagt sig halv nio kvällen innan,

2. stått och strukit skjorta och byxor i vild panik

3. klivit upp okristligt tidigt och känt sig död, skulle kunna ge upphov till en viss frustration och irritation. Det gjorde det också.

Sedan insåg jag det fantastiska: Jag kan gå hem och somna om! Och sova hur länge jag vill!

Och jag älgade hem uppför Busbacken på rekordtiden 10 minuter, slängde igen dörren, slet av mig jackan och ramlade ner i soffan.

Sedan vaknade jag igen 3 timmar senare. Jag tror jag behövde den där snoozningen.
Men resten av dagen nu då?