Så. Då bockar vi av jobbet med språkgranskning av läromedel som har legat och gnagt på samvetet hela sommaren. Inskickat, klart och förhoppningsvis utan alltför mycket tokigheter.

För jag hoppas verkligen på mer jobb av det slaget. För det första så klart för pengarnas skull. Men egentligen ändå mest för erfarenheten.

Man tvingas ju tänka så himla mycket.

Till exempel: Det jag just har suttit och granskat är ett läromedel som ska förbereda särskolegymnasister för livet efter skolan, och innehåller ganska svåra avdelningar där man till exempel går igenom sådant som hur man sköter sin ekonomi, vilka speciella rättigheter man har i samhället och vilka olika alternativ  till "vanligt jobb" som finns för försörjning.

Det innebär att det blir ganska mycket "byråkratsvenska".

Språkkonsulten inleder först med att glatt försöka skriva om den här byråkratsvenskan till lite mer... klarspråk. Eller åtminstone  skriva om det hela med en lite mindre byråkratisk ton.

I nästa sekund smyger sig tanken på - men vad händer sedan, när de här människorna är i kontakt med byråkratin i verkligheten?

Då kommer de utan undantag att möta just den här typen av språk. Är det då inte bättre att de lär sig "känna igen" och tyda sådant språk medan de fortfarande är i skolan? Så får läraren ta uppgiften att förklara det här krångliga språket där och då, muntligen i klassrummet?

Så var jag tvungen att ta ställning igen, och självklart intog jag ställningen att inte dalta med folk. 

1. Det är bättre att de stöter på det här krånglet när de fortfarande har en lärare att fråga om råd, än när de står  där och ska klara sig själva.

2. Alla lär sig av utmaningar, vare sig man har funktionshinder eller inte.

Hur som helst är det väldigt roligt om uppdragsgivarna tycker att jag förbättrat texten på något sätt, för ett enkelt jobb är nog det sista det här är.