Dagens höjdpunkt.

Eftersom det från mina kära klasskamrater börjar bli fler och fler inlägg om färdiga hemtentor och tidigt, långt och alldeles ledigt påsklov , och eftersom jag alltid ska vara tvärsför och eftersom jag dessutom alltid av någon anledning alltid måste bry mig så om precis allt; eftersom därför måste ju även jag uppdatera.

Jag har visserligen påbörjat min tenta, men den är ändå långt ifrån klar. Den tillhör dessutom inte alls till något av det bästa jag skrivit (än så länge skäms jag till och med av att läsa det själv). Som om inte det vore nog har jag inte alls något långt och ledigt påsklov att se framemot. Jag ska på något vis lyckas med bedriften att plöja ungefär 1000 sidor litteratur och svara på fem frågor (med ca 4 sidor svar till varje fråga) till första läskursen. Visserligen ska det inte vara färdigt förrän den 14 april, och visserligen är det helt och hållet självförvållat med hjälp av en gnutta förträngning och en stor dos lathet. 

Men ändå!

Jag tänker då tycka synd om mig. Ingen annan har ju den goda smaken att tycka synd om mig. Det är så synd om mig.

Talk to the hand

Eftersom jag har varit helt fantastiskt effektiv i helgen (och inte uträttat ett skapandes grand), belönade jag mig själv med film och popcorn på den sena söndagskvällen. I filmen förekom teckenspråk, och helt plötsligt kom jag ihåg en fråga som jag tydligen funderat på i drömmarna under natten till söndagen:

1. Teckenspråk räknas som ett eget språk med grammatik och morfologi skiljd från det språk som talas i landet, i vårt fall svenska. Det kallas svenskt teckenspråk, men följer alltså inte den talade svenskans regler, utan har helt egna; det är ett eget språk precis som vilket "talat" språk som helst.

2. Det finns både talande och döva som talar både teckenspråk och den talade svenskan samtidigt. Som till exempel filmen där mamman talade med sina två barn, en hörande, en döv, och därför pratar både teckenspråk och "talspråk" samtidigt.

Så till min fundering: hur ser det egentligen ut i hjärnan när de gör så? Hur vet den vilken grammatik som gäller för vilket språk?  Blir ett av språken det dominerande, så att antingen teckenspråket eller talspråkigt blir bristfälligt och felaktigt? Det borde ju vara ungefär som att prata till exempel svenska och franska samtidigt? Om det nu hade varit fysiskt möjligt. Helt fantastiskt fascinerande!

Dessutom känns det helt tokigt att jag faktiskt drömmer sådana frågor. Det är inte konstigt att jag är trött på morgnarna (och hjärnan kanske inte är så vårapatisk som jag tror).
Utöver det får helgens mest minnesvärda bli This immortal coil. Så helt galet fantastiskt bra att jag bara inte kan sluta lyssna. Ens när jag sover (även om Coil fortfarande och för evigt kommer att vara bäst förstås).

Ja, hej igen.
Det är nödvändigt att sätta upp ramarna för samarbete, samordning och informationsutbyte mellan medlemmarna när det gäller frågor i samband med livsmedelsbistånd för att uppnå större effektivitet i alla aspekter av livsmedelsbistånd och större samband mellan livsmedelsbistånd och andra politiska instrument.

Vad beträffar citroner och äpplen som skall till det geografiska området F02 finns det, med hänsyn till den rådande ekonomiska situationen i de olika berörda destinationsgrupperna i bilagan till förordning (EG) nr 1926/199 och på grund av de uppgifter som erhållits av aktörerna i deras ansökningar om licenser under system A2, anledning att fastställa definitiva bidragssatser som skiljer sig från de vägledande bidragssatserna samt procentsatser för utfärdandet av begärda kvantiteter. (UR: Europeiska gemenskapernas officiella tidning, L-serien. Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer: Luxemburg: EGT L250, 1999:10).

Det här ska jag klarspråka. Ett av alla problem med den uppgiften är att jag i det första stycket inte kan se så enormt stora problem. Visst är den kanske lite knölig att läsa, men man förstår det ju. Problem två är att det blir precis lika mycket bisatser och långa meningar (fast i omvänd ordning) när jag försöker skriva om det. Har man läst min uppsats så vet man också att det är mitt sätt att skriva. Jag tycker liksom helt enkelt väldigt mycket om bisatser. Mer bisatser till folket är lite mitt slagord. De är ju så fiffiga. Man kan liksom fortsätta en tanke hur långt som helst med hjälp av dessa fantastiska bisatser.

(Andra stycket kan däremot till och med jag tycka är lite väl tillkrånglad.)

Men en sak tycker jag mig ha kommit på - vill man komma direkt till pudelns kärna när det gäller EU-texter ska man börja med sista meningen. Det viktigaste sist! En princip som får svenska språkvårdare att börja hyperventilera, kallsvettas och yrsla.

De där obildad jävla européerna. Att de aldrig lär sig att SVERIGE och SVENSKAR alltid gör rätt? Har de inte studerat sin Rudbeck och lärt sig att Sverige faktiskt är det sjunkna Atlantis varifrån all kunskap och kultur stammar? Dessutom är vi alla ättlingar till den store Oden, som i sin tur stammar från Noak. Och då kan ju fransmännen försöka kontra med sin Comte, grekerna med sin löjliga och outvecklade demokrati, italienarna med den ärligt talat ganska ouppfostrade Da Vinci (har han ens hört talas om Jantelagen?) och britterna med sitt blaskiga te (en riktig karl dricker kaffe!).

Vi har kommit på folkhemmet, klarspråk och ordet lagom! För bövelen. Vet hut!

Fast nu känns det som om jag spårade ur lite. 
(Det är inte alls så att jag är less på det mesta och allmänt grinig. Inte alls.)

Idag är det Gertruddagen vilket betyder att jag har haft namnsdag hela dagen. Jag och tuffaste mormor om hon hade levat (hade hon levat skulle hon ha fyllt 108 år om två månader och faktiskt varit ännu mer tuff).

Ingen (förutom mamma förstås) har uppmärksammat denna ytterst viktiga dag, men jag har firat mig själv med 10 banankolor för 1,50 styck i Humfiket (vilket är cafeterian i Humanisthuset för er som inte är från Umeå). Dessutom har jag klarspråkat EUtexter och på grund av detta övervägt både karriärsbyten (plocka skruv på Emhart till pension verkar helt plötsligt så stimulerande) och ett hopp från Alnöbron. Snabbt konstaterade jag dock att båda alternativen kräver alldeles för mycket engagemang, och bordlade därför frågan. 

Utöver detta hejdlösa festande har jag också blivit påmind om att vissa människor förtjänar respekt och förtroende, och andra inte. Vissa har respekt för sina medmänniskor, andra kör mer på djungelns lag och inget är heligt. Och ja, det kan hända att jag överreagerar en smula (det hör ju ändå till min karaktär), men helt obefogad är ändå inte min besvikelse.

För att toppa denna fantastiska dag tänkte jag nu försöka sätta igång med en hemtenta, trotsa ångesten och försöka mig på att skriva ett litet brev till och om praktikplats, och försöka se till att ha en godisfri kväll. Jag gissar att alltihopa kommer att sluta lite sådär.

Men friskt vågat, hälften vunnet!

Tisdagkväll - en fortsättning.

... och där jag minst trodde att jag skulle finna honom kom han, min ståtlige prins på sin vita springare. Håkan Edgren.

Av dessa skäl är det mest realistiska i nuläget att man från svensk sida inser att Sverige bara är ett medlemsland bland många andra, och att svenska normer därför inte nödvändigtvis kan vara allenarådande. Det är helt enkelt inte rimligt med hegemoniska anspråk i dagens Europa. EU sett som en process kräver kompromisser, också från svensk sida, även beträffande förvaltningasprosan.

Diskuteras kan också den svenska språkliga situationen, med knappt mer än en skriftspråksnorm och ett förvaltningsspråk. Sedan 1917 års Bibel nyöversatts, saknas idag nästan helt mer arkaiska stilvarianter. Och den stilistiskt avvikande finlandssvenskan har endast en marginell inverkan i Sverige. Detta bör definitivt sägas vara ett tecken på språklig fattigdom, som t.ex. engelskan inte kan sägas lida av. Genom EU-svenskan introduceras nu en kontinental stilvariant av offentlig svenska, som bidrar till en säkert nyttig stilpluralism. Om Sverige är öppet för detta verkar dock osäkert.

Jag är öppen Håkan! Jag är vidöppen för dig!

Non, je ne regrette rien

Vilken historisk person är du?

Själv var jag tydligen Edith Piaf:

Édith Piaf (1915-63) brände ut sig själv på alkohol, droger och ett hektiskt artistliv. Hade mängder av kärleksaffärer.

Vid ett andra försök blev det Marilyn Monroe:

Marilyn Monroe (1926-62) var den firade stjärnan med det labila psyket. Dog tidigt men har förblivit stilikon.

Det är bra att jag inte är som de självdestruktiva personerna.

Jag vill ju bara vara som Zarah! 

Zarah Leander (1907-81) var en firad sångerska som helt saknade politiskt omdöme. Hyllad i Tyskland och ska ha druckit Goebbels under bordet. Sedermera gay-ikon.

Även om vintern har gjort vad den kunnat och hållit ut ovanligt länge, måste till och med jag börja inse att det bara handlar om dagar innan den absolut värsta tiden på året träder in.

Det hemska takdroppet har redan börjat märkas, och igår hörde jag för första gången talgoxens skrikiga och otrevliga stämma. Snart handlar det om plusgrader dygnet runt, slask, leriga gräsmattor, snöhögar svarta av gammalt grus, dammdammdamm, stickande solljus och sist - men absolut inte minst - den överallt närvarande lukten av död och ruttna växter.

Jag kan inte för mitt liv förstå vad människor ser för vackert i det här. (Framförallt förstår jag inte varför de inte kan känna den hemska lukten! Den sticker ju i näsan vart man än är.) Det är ju ungefär lika idiotiskt som den där idén att en förlossning skulle vara vacker. Det är kroppsvätskor, smärtor och plågor. Men ingenting vackert. 

Jag kan gå med på att RESULTATET kan vara vackert - du får ett barn och du får en sommar - men födslovåndorna är banne mig inte vackra. Och att försöka övertyga mig att våren är vacker är ungefär som att försöka övertyga en kvinna efter 10 timmars värkarbete utan resultat att det hon upplever är vackert - resultatet man får är bara en förbannad, frustrerad och förnärmad kvinna. Det är inte vackert och kommer aldrig att vara något annat än en fruktansvärd plåga man måste ta sig igenom för att få något fint.


Så jag tar ett djupt andetag och hoppas på att profylaxövningarna kommer att kunna ta mig genom de närmsta tre månaderna utan några större skador. Håll gärna min hand, badda min svettiga panna och ge mig en epidural när det hela blir outhärdligt. Men försök att låta bli att berätta hur vacker den här plågan är.