Alla saker i nya lägenheten. Som på grund av olika anledningar fortfarande är utan vatten (och toalett och handfat) inne i badrummet. Förhoppningsvis är det ordnat på onsdag, men jag har lärt mig att INTE ta ut saker i förskott. Så är det fixat till fredag när jag kommer tillbaka till stan så är jag nöjd.

Vilket betyder att vi har sovit hos mor och far de senaste nätterna, och att Tomas är i princip hemlös. Två lägenheter, men hemlös. Min stackars liten Tosu. Och jag måste åka upp till Umeå idag igen för att försöka färdigställa redovisning och hemtenta till torsdag, så inte kan jag vara kvar här och hjälpa till och trösta heller. Hade det bara varit tenta och redovisning hade jag nog försökt att prata till mig att få göra något annat istället och slippa åka bort, men jag måste ju hämta saker!

För på lördag åker jag till Stockholm för tre veckors praktik.

Och det gör ont i hjärtat att lämna Södra Järnvägsgatan. Riktigt ont. Det var ju där allting började.

Jag hoppas verkligen vi kommit ihåg att packa ner alla finafina minnen, för dem klarar jag mig inte utan.

Och ja, jag kommer att gråta när vi lämnar nyckeln.

(fast den nya lägenheten är också jättemysig, och bara jag vänjer mig vid att det tar 15 istället för 5 minuter att gå ner på stan - och vi har fått vatten in i badrummet och allting inte ligger nerpacka i ett flyttkartongskatastrofområde - så kommer jag att trivas utmärkt. Men jag har alltid svårt att lämna saker bakom mig, och inbillar mig att minnen sitter i väggar, inte mitt eget huvud.)

Ordnung muss sein!

En jävla hemtenta i jävla vuxenpedagogik (9 hp) samtidigt som en jävla flytt med jävla flyttpackande och jävla flyttstädande. Jag vet inte vad som gör mig mest irriterad, men gissar att de arbetar i en växelverkan för att göra mig så frustrerad som möjligt.

Det finns ingenting som gör mig så irriterad som ett hem i kaos och oordning. Var sak på sin plats och i en planerad ordning tack! Ge mig scheman, ge mig planering minut för minut, ge mig preussisk ordning!

Så just för tillfället ska man hålla sig från att prata med mig. Om man inte desperat längtar efter en verbal käftsmäll, för sådant kan jag mer än gärna stå till tjänst med.

Annars ställer jag mig och skriker och svär lite åt stackars döda ting i flyttkartonger för att de bara ligger där och är onödiga och ivägen, när trycket inuti blir för stort. Det är konstruktivt.

Ordnung muss sein!

(Marschtakt ska det vara)

Det här kommer nog att gå på tok.