On the ocean I floundered, yet set adrift I evolved. 

In my mind I journeyed. 

Both boats tacked a similar course.

My foolishness was bundled - hope stored fore, reality aft. 

My desperation, tightly packed. 

My world unwrapped.

If I could sail home, and brave the storm, if I sail home forgive me. 

If I could sail home, and brave the storm, if I sail home forgive me.

For the things I've done, I now have ballast. 

For the things I thought I'd done, an equilibrium of sorts.

If I could sail home, and brave the storm, if I sail home forgive me. 

If I could sail home, and brave the storm, if I sail home forgive me.

Ibland blir jag bara så ledsen av mitt jobb.

Sådana här gånger är det svårt att bara granska och komma på bra och begripliga formuleringar.

När det gäller sådant här känns det bara så dumt och onödigt och nästan lite oförskämt att hålla allt torrt, distanserat, myndighetsmässigt och på en lagom byråkratisk nivå.

"Datum för barnets dödsdag".

En hemsk formulering.

En tragedi koncentrerad till en halv A4:a-blankett. 

Så. Idag tackade jag - efter mycket velande och ojande - ja till det här. 

(Eftersom jag tackade ja idag lär den här länken inte fungera imorgon.)

Jag har fortfarande lite svårt att förstå att de valde MIG, och jag har fortfarande lite svårt att foga mig med tanken att jag ska flytta till Umeå igen.

Men magkänslan pirrade till när jag såg annonsen, och magkänslan lyckades få till en fantastiskt bra ansökan på - en för mig - rekordtid, och magkänslan fick mig att känna mig helt bekväm och tillfreds bara 5 minuter in på en nästan 2 timmar lång arbetsintervju.

(Fast jag kommer nog aldrig att begripa exakt vad jag sa eller gjorde som fick dem att tro att jag var bäst lämpad. Tänk om jag bara lurat dem? Tänk om jag är en besvikelse?)

Så förhoppningsvis är det rätt, även om magkänslan just nu är lite mer tveksam (läs: livrädd) till hela projektet.

Jag kommer säkerligen att jobba dagarna igenom, och jag kommer säkerligen att gråta mig till sömns mer än en natt, och jag kommer säkerligen känna mig helt oduglig och vilsen mest hela tiden. Men jag tror att det är värt det. 

För om jag tackar nej till det här så tror jag ändå inte att livet slänger åt mig en till sådan här fantastisk möjlighet.

Och för mig är nog det bästa av allt att det verkar innehålla mycket skrivande.  Jag saknar att skriva. Jag ska få skriva för ett universitet! Ett universitet!

Jamän sörrni.

Jag är tydligen inte helt färdig med Umeå ändå.

Även om man skulle kunna tro det efter två flyttar till och från denna så kallade stad.

Jag är chockad, glad, stolt och mest av allt livrädd.

Det var ju inte så här jag hade planerat!

Vad det handlar om?

Ptja, det får man veta på måndag.

Förhoppningsvis har jag kommit överens med mig själv om vad jag egentligen vill med mitt liv till dess.

Den blev färdig! Till slut.
Med fickor i kjolen och allt!
Och jag blev löjligt nöjd.
(Dessutom är jag ganska nöjd med min matchning av snygg klänning med snygg kille.)

När jag blir stor ska jag inte lyssna på alla "goda råd". När jag blir stor ska jag bli skräddare.

Så det så.

Dear diary, I must take risks.

I must not be afraid of failure.

Herregud Herregud Herregud. 

Fokuserad och modig är nog hur jag skulle kunna beskriva mig själv en bra dag.

De är tyvärr få, så oftast känner jag nog mig själv mest som velig och livrädd.

I början hatar jag att sy. Och ändå gör jag det igen och igen.

Sen börjar jag, med många fula ord och jämmer. Så kommer jag på varför jag gör det igen och igen.

Det är ju för att jag är så jävla BRA på det! En naturbegåvning rent av. Skulle man kunna säga.

Om man bortser från alla fusksömmar då. Och att man mycket sällan kan tvätta kläderna mer än två gånger innan de faller isär. Men improvisera mönster är jag då fantastisk på!

Eftersom jag vägrar betala typ en miljon pengar för ett mönster så kör vi på fri hand. Mönster är för amatörer!

Förhoppningsvis ser det ut så här när det är färdigt. (Om det blir färdigt.)

Det finns nog ingenting så fint som andras vardag.

Dagishämtning en trött novembereftermiddag.
Tvättid en solig söndag.
Middagsförberedelser en tisdagkväll.
Stressad promenad till jobbet en onsdagmorgon.

Människor är, konstigt nog, aldrig så fina som då.

Eftersom jag bara har ca 8 månader kvar av anställning (i bästa fall), har jag naturligtvis börjat kika lite om det eventuellt kommer att finnas annat att söka i framtiden. Och nu har  jag hittat det. Jobbet jag vill ha!

Visserligen en eller två månader för tidigt, men söka är ju gratis!

Dessutom är det alltid bra att skriva på de där vidriga ansökningarna.

Man lär sig ju liksom aldrig hur de ska vara. Även om jag vid det här laget har blivit så gammal att jag snarare försöker ha roligt när jag skriver, än få med allt jag TROR att de vill läsa. Även om jag skriver bort alla mina chanser så visar det ju i alla fall på vem jag är - ingen respekt för traditioner, lite tveksam humor och med en förkärlek för att trampa i klaveret.

Annars har jag (som vanligt) också kommit på alldeles för sent att jag ska sy en klänning till 40-årsfesten om tre veckor. Jag har (som vanligt) också letat mönster och tyg alldeles för länge, utan att hitta något. Jag har nu (som vanligt) köpt på gränsen till för lite tyg och bestämt mig för att (som vanligt) rita om ett mönster jag redan har eftersom "det kan ju ändå inte vara så svårt!".Vissa gamla hundar lär sig verkligen aldrig att sitta.

Önska mig lycka till. Blir det bra blir det jävligt snyggt. Blir det inte bra så. Ja. Så har jag i alla fall fått svära och hata på vägen.

Åh. För trött och för tom.

Men äntligen har jag hittat lite drömmar igen. Även om drömtimmarna är långt borta.

Nu längtar jag bara efter vinter igen. 

Jag längtar efter mörkt och snö och kallt och hoppas att den här sommaren snart kan vara överstökad.

Det är vad jag hoppas.

Men snälla människor. Vad har tagit åt er?
Hur har ni hittat hit?

Hur kan det komma sig att  mitt senaste inlägg har hunnit läsas 24 gånger på 12 timmar, när de flesta inlägg från dåtiden inte haft så många visningar ens under ett år?

Då ska jag passa på att berätta för er att jag idag har grävt trädgårdsland och staplat stenar hela dagen och nu har blåsor på händerna och sjukt ont i musklerna mellan skulderbladen.

Dessutom har vi premiärgrillat och varit på Delsbos alldeles egna bio. Pappa, jag och 5 personer till i en hel salong. Det kändes lite som att ha en egen liten privat bio. Fantastiskt.

Så kan jag också upplysa om att jag imorgon ska infinna mig i bakstugan klockan 08.30 (senast) för bakning av segkakor. Har jag tur blir det pizza bakad i vedugn till lunch.

Kul va?

Bäst av allt är kanske Sjulsberg.
Bäst av allt är kanske att dra på sig skitjeansen och den gamla Rudolphiskepsen. Bäst av allt är antagligen att sedan spankulera runt bredvid pappa - först runt gården, sedan runt ägorna - och inspektera. Planera alla jobb som måste göras (men aldrig göra dem, gudförbjude), berätta lite historier.

Tänk om vi bara haft kvar de matchande Interflorajackorna vi hade när jag var liten. En modell liten, en modell stor. Ler och långhalm. Tänk så många projekt vi hunnit planera!

Åh. Jag vill inte jobba. Jag vill ta hand om allt det gamla.

Jag skickade ett brev idag.

Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch

Samma sak händer imorgon

Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo

Det är inget liv

Det är slaveri

Ibland (ganska ofta) önskar jag att jag kunde vara lite mer nöjd. Att jag kunde nöja mig med det här med jobb och vardag och somna i soffan och kanske en eller två ungar som man kan pressa alla sina egna ouppfyllda drömmar på och hämta och lämna och laga mat och leva för fyra veckor semester varje sommar med bag-in-box och kanske en liten all-inclusivetripp någonstans.

Jag försöker. Jag försöker febrilt, men det gör mig bara så oerhört deprimerad.

Men kanske känner alla så här i början? Kanske går alla omkring och känner sig värdelösa, meningslösa, hopplösa, med gråten i halsen och ständigt förföljda av tanken "hur hamnade jag här?"

Om det är så förstår jag inte hur de lyckas ta sig vidare och förbi den känslan. Jag förstår inte heller varför de gör det. När det känns så fel i varenda cell i kroppen.

Blir det bättre sen? När man nöjt sig, accepterat?

Eller ska man kanske inse att man är på väg åt fel håll?

Hur vet man när det är dags att byta inriktning eller bara så att man behöver kämpa sig över en tröskel, så blir det bättre? Som det är med så mycket annat här i livet.

Hur vet man när magkänslan är rätt, eller bara ett utslag av en rädsla för det okända?

Men häppåer!

Här händer inte mycket.

Andra dagen av hemma från jobb för sjukdom, men i huvudet råder ingen sjukdom.

För sjuk för att gå till jobb, men för frisk för att vara hemma.

Och hjärnan sprutar så klart idéer och projekt.

Och jag blir så stressad över allt jag måste hinna göra att jag inte gör någonting.

Vårens lista utan någon som helst inbördes ordning:

- Beställa fröer (just nu ligger beställningslistan på ca 700 kr. Känns helt rimligt)

- Sätta fröer

- Gräva trädgårdsland

- Bygga drivbänk

-  Sy och brodera kuddarna

- Hitta och beställa fina vintagemönster

- Hitta fint tyg och sy klänningar från fina vintagemönster

- Sy ny vedväska efter beställning

- Pyssla väggalmanacka efter beställning

- Tapetsera sovrum

- Starta björksavsprojektet

- Försöka avsluta barkbrödsprojektet

- Starta biodlingsprojektet

- Ta tag i det "hemliga" företagsprojektet

- Åka till Malmö och titta på Current 93

- Åka till Göteborg och titta på Laibach

- Åka till Stockholm och titta på Zola Jesus

Jajemen! Det här har jag inte tid med.

Fy fan för bittra, ensamma människor.

The world ended a long time ago.

Är det jag som börjar bli gammal, sur och rigid i mina åsikter, eller är det folk som börjar bli dummare?

Jag har tidigare stött på minst en idiot om dagen.

Men nu verkar ju hela världen vara på väg mot fullständig dumhet.

Och alltså. Jag har inga problem med människor som - enligt mina åsikter - tänker "tokigt". De tänker visserligen tokigt, men de tänker! Så länge man har tänkt till respekterar jag antagligen vilka galna idéer som helst.

Men jag klarar bara inte av människor som inte verkar förmögna att sträcka ut sin tankebana längre än till sig själv och till imorgon. Och återigen, missförstå mig rätt, jag vet att det oftast är jävligt svårt att tänka längre än så. Man är trots allt alltid fast i sitt eget universum.

Men herregud. Man kan väl åtminstone försöka, även om man skulle råka hamna helt tokigt i tanken?

FÖRSÖKA att stanna till en sekund och reflektera lite över allt man upplever, läser, hör, ser. Inte bara reagera. Inte bara reagera som man förväntas reagera. Analysera sig själv och sina tankar, handlingar, åsikter.
Inte bara göra det som man förväntas göra.

Kanske i slutändan komma tillbaka till den spontana känsla som man faktiskt började i, men åtminstone ha tagit en sväng runt kvarteret och sett lite andra omgivningar och möjliga avtagsvägar.

Jag blir bara trött. Och rädd. Och ledsen. Och ensam.

Utöver det kräver mitt jobb en fickalmanack.  Fickalmanackor är något jag tycker är ungefär lika onödigt som dumma människor. Dessutom är de fula (almanackorna alltså. Även om också dumma människor tenderar att vara fula.). Så jag pysslade lite. Och passade på att uttrycka min åsikt.