Det här, om någon undrar, det är bästa platsen på världen (50 år senare är det sig förvånansvärt likt. Minus mormoder Munther på bron, plus mer färg).

Det är här - om jag får bestämma som jag vill, och det får jag ju - ska bo. 

Här ska jag ha höns i ladan alldeles vid vägen, fåren och en häst i föjset och stallet och kanske några söta kaniner (till middag!). Det är här jag ska ha en fruktträdgård och biodling på baksidan - alldeles på gränsen till skogen - och ett stort jävla pälland i brinken (den del av brinken där jag inte ska ha hallon- och vinbärsbuskar i alla varianter och omåttligt med rabarber, eller ett eget litet kraftverk av solceller).

Jag ska ha ett gigantiskt jordgubbsland över minst hela åkern åt öster, med utsikt över hela byn, vävstolen på logen (det är det enda ställe den får plats på, så det blir till att väva på somrarna), och en välfylld jordkällare. 

 Här ska jag slå mitt hö själv, baka mitt bröd, sylta mina frukter, röka min fisk, rensa mitt trädgårdsland och plocka mina bär. Jag ska utfodra mina djur, bära mitt vatten, tova min ull, spinna min tråd, väva mitt tyg, hugga min ved och producera min el. 

Här ska jag plågas av tandvärk och dra ut mina egna tänder, sakna en lång och varm dusch, gå runt i evigt skitiga kläder och längta mig galen efter en modern tvättstuga, frysa halvt ihjäl på vintrarna och gå hungrig mest hela tiden. Jag ska arbeta händer och kroppen blodiga och stela och fundera på varför och när jag egentligen kom på den idiotiska idén att  försöka bli självförsörjande, och jag ska sitta i min fruktträdgård en solnedgång i slutet av september och komma på igen just precis varför allt är mödan värt.  

Här ska jag klara mig själv, och skita högaktningsfullt i resten av världen.

Det är vad jag ska göra.

Och naturligtvis ska jag ha huckle.

Den flygande Maran

Någon gång när jag är vuxen och modig och har tid, ork och pengar ska jag kolla upp mitt sjuka jävla huvud. Och efter det ska jag sova varenda natt utan att vakna hyperventilerande, eller gråtande, eller fäktande, eller gående, eller pratande, skrikande, vrålande. 

Inte en enda vidrig mardröm ska jag drömma. Inte en enda gång ska jag vakna upp i känslan av att världen utanför har gått under, eller i den fullständiga övertygelsen att jag kommer att dö på de mest plågsamma vis (gärna också utan klara minnesbilder av de overkligt detaljerade och vidriga, omänskliga bilder och scener som min hjärna spelat upp för mig). 

Och om jag ändå vaknar upp ska jag våga vända mig om och bara somna om, inte spendera timmar paralyserad under ett genomsvettigt täcke, alldeles för vettskrämd för att våga röra ett finger (eller somna om) under en timme eller två (och aldrig mer ligga blickstilla i en timme, stirrande i taket, i väntan på att förlamningen ska släppa och andningen och pulsen bli normal). Aldrig mer ska jag ligga tyst och klarvaken, spänt lyssnande efter minsta lilla ljud utifrån, inifrån och sedan inte kunna bestämma mig för om ljudet betyder livsfara eller trygghet. 

Aldrig mer ska jag vakna av att jag storgråter, av mina egna vansinnesutläggningar eller av egna dödsångestvrål (framförallt ska jag aldrig väcka någon annan med en knuff ur sängen, ett slag i ansiktet eller vrål och skrik). 

Jag ska sova tyst, lugnt och tomt. Som vanliga människor verkar göra. 

Fast i väntan på det skulle jag just precis nu behöva en kram. Eller i alla fall en annan människa i rummet. För jag skulle väldigt gärna somna om nu. Jag är trött. Men vågar inte. 

Är det verkligen för mycket begärt? 

Jag är så trött, så trött, så overkligt trött på det här. 

Uppföljningen

Gittan förstår.

Ja men det är som det är som det alltid har varit som vanligt. 

Sig själv får man aldrig någon ordning på.

Upp och ner, ner och upp.  Ner, ner, ner.

Någonting sådant här.

en kommentar.

En kommentar i realtid.

Egentligen är jag inte överdrivet engagerad i valresultaten, förutom det för Västernorrlands läns landsting. Ett landsting som styrts fullständigt inkompetent av Socialdemokrater i (minst) 20 år, med ett fullständigt crescendo av vansinniga galenskaper under det senaste året.

Jag levde i förvissningen om att nu, äntligen kommer förändringen att komma. Vad får jag?

23:18, 49 av 160 distrikt räknade: 

S har ÖKAT med 3,1%.

Jag håller som en av mina viktigaste principer att acceptera och respektera människors åsikter, hur galna de än må vara, men ibland tvivlar även jag. Och människor kan ifrågasätta det rätta i att ha allmänna val när det finns människor som mig som röstar på KD. Jag tvivlar allvarligt på detsamma när människor fortsätter att rösta fram partier som så tydligt och uppenbart inte kan hantera sitt uppdrag.

Vad krävs? Och jag kan verkligen inte - inte ens med bästa vilja - förstå hur S fortfarande kan ses som det "solidariska" och "medmänskliga" alternativet i detta landsting. På vilket vis har de visat prov på detta? Vad har jag missat?

Jag hoppas verkligen att de återstående  111 distrikten ändrar det här tills jag vaknar igen imorgon. Annars hoppas jag verkligen att mor och far flyttar från Sundsvall så fort de kan.

Efter ett val och ganska mycket kval så har jag nu fullgjort min plikt som samhällsmedborgare. Och eftersom jag hittills bara sett rödgröna röster (i mitt högst ovetenskapliga iakttagande av vänner på facebook), så känner jag mig också tvungen att redovisa utfallet:

 Riksdag - Kristdemokraterna, Landstinget - blankt och Kommun - Miljöpartiet. 

Inte på något sätt klara och tydliga val. In i det sista vägde det mellan MP och KD, men till slut föll (tyvärr) MP på att jag inte kan ställa upp på det där samarbetet de envisas med. Till nästa val önskar jag mig ett miljöparti i mitten eller lite mer till höger, så jag slipper det här med att rösta på det bästa av det dåliga. 

Landstinget blev blankt eftersom jag faktiskt inte har en aning om hur det ser ut här i Västerbotten. Men det kändes till min förvåning inte bra. Miljöpartiet i kommunen var dock självklart. Jag tror de kan behöva allt stöd de kan få här uppe i glesbygden.

Dessutom har jag hunnit baka en äppelkaka och bullar till  ungefär en hel socialdemokratisk valvaka. Så nu ska jag äta bullar, dricka mjölk och följande en rafflande valvaka.

Och är det bara jag som kan tycka att partiernas val av menyer till valvakan är ganska talande för deras politik och syn på sig själva?

Imorgon kommer Tomas, imorgon kommer Tomas! Wiiie!

Utöver det längtar jag helt galet mycket till  jul.

Och sprang 10 km för första gången i måndags. På 51 minuter. Det gör jag nog aldrig om.

(Fast  efter en  snabb googling verkar 10 km på 50 minuter vara en  halvdålig tid. Eller är det bara kaxiga tonårspojkar som skryter om att milen under 40 minuter är enkelt?)