Om jag redan nu ska spekulera, så gissar jag att min mest sannolika dödsorsak kommer att vara att jag jobbar ihjäl mig. Någonstans i 40-årsåldern.

Antingen det eller en stroke med efterföljande halvsidesförlamning. Eller kanske en liten hjärtattack. Kombinerat med lite klädsam bitterhet och inget socialt liv.

Bli inte förvånade.

Den dåliga kombinationen av mors arbetsmoral, fars pliktkänsla och den genetiskt nedärvda stoltheten och dåliga självkänslan har tydligen gett mig ett sjukt behov att göra rätt för mig och att alltid att vara alla till lags (och okej, det ska erkännas - ett enormt bekräftelsebehov).

Hittills idag har jag tackat ja till ett arbetspass ikväll (servering på en 3rättersmiddag för 80 pers) som bara ger mig en klump i magen och som jag verkligen inte vill göra. Bara för att... ja. Inte vet jag varför.

För att följa upp det misstaget på bästa sätt, ringer jag upp ett annat ställe som hörde av sig till mig för en vecka sedan och ville träffas och diskutera extrajobb (servering). Någonstans gömd långt inne i mitt huvud hör jag mig själv säga att "ja, det vore ju trevligt att jobba hos er, vi ses på torsdag efter lunch för att prata mer", och funderar över vad i helvete jag håller på med.

Varför? 

För att jag är en dum jävel utan självkänsla som inte kan säga stopp och nej till mig själv, och som blir så glad, så glad varje gång någon, vem som helst, på vilket sätt som helst tror att jag skulle kunna vara bra på/till/för något.