All those moments will be lost in time. Like tears in rain.

Umeå yrar. 

Och jag har flytt mitt hem till ett annat hem, med regn utanför, varm choklad och världens bästa film till sällskap (vissa filmer går inte att se för många gånger). Och längtar mig nästan sjuk efter hösten. Gärna en natt i tidig september i en soffa i Årskogen. Med regn, varm choklad och världens bästa film till sällskap. Och världens bästa Tosu såklart.

Jag förstår inte när och hur sommar blev så överskattat. När det finns höst. Och vinter.

(Utöver det lyckades jag till slut, efter många om och men och kanske också ett och annat hårt ord, få till en text. En text jag till och med kan tycka är helt okej. Nu ska jag bara lyckas ta mig genom InDesignlabyrinten innan måndag. Men det är ändå ett roligt problem.)

En gång för länge sedan (i morse) trodde jag att jag hade något på gång. Någon sorts skrivflow. Efter 8 timmar tvingade magen till sig en matpaus, och texten skickades på remiss.

Nej. Jag hade inget på gång.

Så nu har jag gett upp igen. För andra gången. Hur många gånger får man ge upp innan det är okej att ge upp på riktigt?

Och ja, vid det här laget skiter jag i de där 9 poängen. Just nu skiter jag till och med i om det fuckar upp min examen. Det här går ju bara inte.

Men tänk att sådan här smärtsam skrivkramp har jag inte upplevt sedan jag försökte skriva uppsats första gången.

DET.GÅR.INTE.

Inte ett endaste litet spår av ens ett frö till en idé eller röd tråd. Jag menar, det ska ju bara vara färdigt och lay-outat och klart på torsdag förmiddag. Herregud! Ingen ko på isen här inte!

Och ju längre tiden går utan några framsteg, ju större frustration, och ju större frustration ju mer tvär mot allt blir jag.

Inatt när jag inte kunde sova på grund av skrivångest bestämde jag mig för att allt var lärarens fel, att kursen var totalt meningslös och att hela världen kunde dra åt helvete för att den inte anpassar sig efter MIG. Och eftersom kursen är meningslös kan jag ju bara ge allt fingret och skita i att göra det.

Sedan somnade jag gott och drömde mardrömmar, vaknade och såg på allt så där vuxet, nyktert och ansvarsfullt igen. Man kan ju faktiskt inte bara skita i saker bara för att de är jobbiga. Även om det är så jag fungerat hittills, så kan det ju vara på tiden att ändra det, kanske något negativa, personlighetsdraget.

Så här sitter jag klockan 16.27 och skriver på en blogg. Men på broschyren har ännu inte skrivits ett enda ord.  

Äntligen! 

Första valtestet ute. Det är alltid lika spännande att se vilka partisympatier jag enligt självutnämnda experter egentligen har. Själv har jag ingen aning.

Årets resultat enligt SvDs valkompass:

Enligt "blockkompassen" ligger 56% av mig hos de rödgröna och 20% hos alliansen (de övriga 26% av mina åsikter är jag tydligen ensam om).

"Partikompassen" berättar sedan för mig att 47,8% av mig sympatiserar med C, 46,4% med KD och 40% med FP. Och i slutet hittar vi PP på 9,2%, S 16,4% och FI 25,7%.

Jag vet inte. Är det jag eller någon annan som missuppfattat det där med blockgränserna?

Kära dagbok. 

Idag har jag twittrat och sprungit runt på roliga föredrag på Svenskans beskrivning. Och för er som inte lider av någon sjuk form av språkfetisch (vilket antagligen inte är många eftersom jag gissar att det mest är mina kära klasskamrater som läser här) kan det förtydligas att Svenskans beskrivning är en tvådagarskonferens för människor med alldeles för stort intresse för svenska.

Och jag såg idel kända ansikten. Ella krockade jag nästan med på väg ut från en föreläsning, Jan Lindström höll en (faktiskt!) intressant föreläsning om verbinledda konditionalsatser och Piotr spottade jag i publiken under dagens sista föreläsning. Tre människor som jag haft ganska mycket utbyte med genom min C-uppsats (Ella som handledare och Piotr och Jan som bollplank och idégenererare), och tre människor som också visade ganska stort intresse för den.

Sa jag ens hej till någon av dem? Nej då. Oroa er inte. Bara tanken på att de inte skulle känna igen mig på en gång får mig att skämmas och vilja sjunka genom jorden. Så att faktiskt utsätta sig för den risken är ju otänkbart.

Jag är liksom helt usel på det här så kallade "nätverkandet". USEL!

Å andra sidan skulle jag om jag var i deras position uppfatta en människa som började prata med mig bara för att jag på något vis varit involverad i deras kandidatuppsats, som en ganska desperat person. Det är ju inte som om man som forskare och undervisande på ett universitet blir involverad i en enda uppsats under sin karriär. Någonstans vid en avhandling kan man börja snacka. Så det var antagligen lika bra att jag höll tyst.

Annars var det varmt, fuktigt och svettigt, som vanligt här uppe i Nordlandet, och jag åt gratisgodis till jag mådde illa. En fin dag helt enkelt.

Tack och hej, billig tjej.


P.S. Janne berättade också för mig att de verbinledda konditionalsatserna som ofta finns i myndighetstexter och recept, och vars pragmatiska uppgift antagligen är att textuellt demonstrera en form av "makt", faktiskt rekommenderas i myndighetstexter på svenska i Finland. Medan de i Sverige enligt klarspråksregler i möjligaste mån bör undvikas. 
Ännu ett exempel på att vad som uppfattas som "svårläst" och "otydligt" alltså är kontext- och kulturberoende. 
(Och jag fortsätter mitt korståg mot den svenska Klarspråkshegemonin.) D.S

Idag representerar jag språkkonsulter:

twitter.com/sprakklok

Rafflande spänning!

Nu tycker jag minsann att den här terminen får vara slut. Jag vill ha "sommarlov".

Efter de senaste tre veckorna av totalt inga måsten längtar jag - på riktigt - efter 2½ månads 7-16 jobb, fem dagar i veckan. Jag vet visserligen att jag kommer att gnälla över att jag är trött och att det är tråkigt, men jag slipper åtminstone den livsleda som sysslolöshet lyckas fylla mig med efter två dagar.

Som jag påpekat så många gånger förr så lider jag antagligen av en lite större släng autism än vanliga människor och måste ha rutiner! Jag går under utan rutiner, måsten och jobb!   

En dag utan måsten och ett schema är en meningslös, förlorad och bortslösad dag. De senaste tre veckorna har varit totalt bortslösade och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till någon form av ambition. Den känns död. Lagom till den sista stora uppgiften på terminen. Passande.

Dagens dumma fråga i den ekonomiska krisens fotspår; vem är det alla lånar pengar av? 

Är det Easycredit, Kredit 365 eller kanske Smspengar?

Vem är denna mystiska entitet som sitter på så sjukt mycket pengar att alla - helt utan hämningar - kan låna? 
Jag vill flytta mitt CSNlån dit istället. Det verkar vara bättre villkor.

Äntligen!

Plötsligt händer det.

Igår kväll kastade jag in handduken, efter ett halvårs pina med den värsta utväxten jag någonsin haft. Det gick bara inte längre. Och jag fick mitt minne bekräftat - min naturliga, fantastiskt färgstarka gråbruna hårfärg ger mig grå hud och gråa ögon. Allt blir smutsvårgrått och urtvättat och så tråkigt att det gör ont.

Nu är håret rött, huden vit och ögonen gulgröna. Precis som det ska vara.

Nästa hårproblem att lösa är den begynnande och extremt skrämmande tunnhårigheten och håravfallet.

Aldrig får man vara riktigt nöjd. 

Svårmod

Jag trodde jag hade förstått det norrländska svårmodet. Det hade jag inte.

Två dagar i Långed visade mig glimtar in i en annan värld. Och det jag såg var fint. Helt plötsligt förstod jag så mycket större.