Man kan fråga sig hur jag så ofta kan glömma bort hur roligt det är att sy.

Eller ja. Hur roligt det kan vara att sy när det går bra.

Det är sådana här gånger jag återigen måste älta att jag valde natur istället för skrädderi på gymnasiet, och språkkonsult istället för tapetserare. Det är ju helt galet ändå.

Det känns ju liksom bara bra i hela kroppen av att sy. Och allra bäst när det enda som finns är en bild i huvudet av det färdiga resultatet. Att utgå från bilden i huvudet och inget annat. Att utifrån den bilden leta tyg och rita eget mönster, prova sig fram, tänka, vrida, vända och testa. Mäta och rita och nåla och tråckla.

Huvudet och händerna tvingas samarbeta och båda blir glada och lyckliga.

Hur som helst. Blir den här kjolen ens en tiondel av den bild jag har i huvudet så blir den antagligen det snyggaste plagg jag äger. 

Och vilket tyg! Visserligen det dyraste tyg jag någonsin köpt och vågat mig på att sy i, men helt klart värt varenda krona. Lite känns det allt som om det lever, och som om vi kommer överens väldigt bra. För det vet precis vad jag vill, och rättar sig direkt efter det innan jag ens har försökt säga åt det.

Dessutom tror jag att man kan sy sömmarna hur snett och vint och slarvigt som helst, det verkar ändå falla helt perfekt.

Fantastiskt!