Slutet.

Åh. 5 dagar kvar i Umeå, inklusive idag.

4 dagar kvar till examen, inklusive idag.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men det är sorgligt. Väldigt sorgligt.

Å andra sidan är det väl inte så förvånande att jag känner så.

Jag klarar inte av förändring, och lyckas göra ALLT till något fint bara det hamnat i det förflutna.

Just nu kan jag bara tänka på allt jag kommer att sakna och allt fint som varit de senaste 3 åren. Allt gnäll över allt dåligt som jag vräkt ur mig är liksom borta, glömt och förlåtet.

Det gör nästan lite ont i hjärtat.

Och de klasskamrater som läser det här: Jag kommer att sakna er. Mycket.

Så. Då är det natt igen och livet är ganska fint. 

Jag har fått spontanköpa fantastiskt fin klänning på rea (svart så klart), och prata med fina klasskamrater.

Boendet i Örebro i sommar ser ut att bli okej och jag har ätit popcorn.

Jag skriver ansökningar och drömmer om hur livet skulle kunna bli om jag fick ett roligt jobb. Och planerar alternativplaner om jag inte skulle få det.

Saker känns hanterbara och som att det ändå finns lösningar. Kanske inte de lösningar jag mest av allt vill, men improvisationslösningar har ju fungerat hittills i livet och lär ju göra det också nu. Förhoppningsvis.

Frågan är bara varför det är så jävla omöjligt att känna så här på dagarna. När det är ljust och varmt ute.

Jag behöver mitt mörker för att slappna av.

På ena sidan hemmet ser jag solen gå ner samtidigt som jag ser den gå upp på andra sidan.

När ska man då hinna slappna av och sova?

Och Astrid. Om du någon gång läser det här så måste jag bara berätta att det är så väldigt fint att läsa din blogg. Den får mig alltid att minnas hur fantastiskt (till och med när det var fruktansvärt) det var att vara 17 år. Jag läser och blundar och minns galna fester, galen tonårskärlek och galen tonårsångest.

Och blir bara så glad i magen och i själen.

Tack för det.

Jag kommer att bli en bitter gammal kärring.

Eller ett visst mått av bitterhet har jag väl demonstrerat ungefär sedan jag föddes, men jag kommer att bli en sur och riktigt bitter gammal kärring. En sådan där som ingen orkar prata med, och hemtjänsten gör allt för att komma ifrån så fort som möjligt.

För jag är så arg på livet.

Dagarna går åt till att drömma om hur det hade kunnat vara (och då är allt fint), sedan till att förbanna livet och gudar för att det inte är så. Den lilla tid som sedan är över används till avundsjuka mot alla de som får ha det precis som jag vill ha det.

Jag är så arg och så avgrundsbesviken och kan inte göra något åt det. 

Så istället är jag sur och skäller och får utbrott och hugger till på allt som någon överhuvudtaget kan komma på att våga säga. Sen kommer natten och jag drömmer psykotiska drömmar som alltid slutar med att jag i ett eller annat hus gömmer mig i en krypvind för att komma undan allsköns konstiga monster, människor, djur eller annat utanför som vill åt mig. Där inne där det är alldeles svart och så trångt att det knappt finns rum att andas är allt tryggt och lugnt och tyst.

Tyd den drömmen den som vill!

Och Björn Skifs hade fel. Det blir inte alls alltid värre framåt natten. Det är alltid värst på morgnarna, och dagarna är en långsam, mödosam klättring upp. På kvällarna och nätterna känns ju livet nästan hoppfullt och som vanligt igen.

Till sist försöker jag att tänka på den gamla klyschan "if lifes gives you lemons...". Det är bara så svårt att göra saft när man inte någonstans hittar de lämpliga verktygen, hur man än letar (dessutom är saft alltid godare med lite socker i, och socker verkar för tillfället vara något av en bristvara).

Hur ska det här sluta?

Det här livet kan just för tillfället dra åt helvete. 

Totalt. 

Jag är inte intresserad av det här.

Varför kan det inte bara vara lugnt och skönt, som så väldigt många andra verkar ha det mest hela tiden?

Varför ska jag behöva ta miljoner omöjliga beslut på samma gång, och dessutom vara tvungen att koncentrera mig på den viktigaste uppgiften under hela min studieperiod samtidigt? 

Varför ska jag obönhörligt skickas tillbaka till punkt noll när jag verkar vara så nära målet?

Varenda gång jag, genom år av slit och släp, känner att livet för en gångs skull känns ganska trevligt och på väg åt rätt håll, och att äntligen kanske också jag ska få nå en dröm, så kommer det där feta jävla krokbenet fram från någonstans.

Hittills har två beslut blivit helt galna och examensuppsatsen utom all räddning.

Det känns najs att ta examen om tre veckor.

Väldigt.

Framtiden känns ljus och vacker och lovande.

En examensfest kommer att bli rolig att gå på.

Mycket.

Det kommer att kännas fint att stå där och ta emot ett fejkat examensbevis och samtidigt tänka på att examensuppsatsen inte är färdig, en kurs ska tentas av, jag ska spendera sommaren i en stad jag verkligen inte vill vara i, på ett jobb jag är livrädd för. Efter det ska jag återvända till en hemstad utan jobb, utan någonstans att bo och eventuellt - om livet verkligen vill festa till det för mig - utan en T. (Har jag extrem tur kanske jag kan få hela den där fina frånvaron av allt redan i sommar.)

Att jag dessutom måste ställa in den löst planerade 30årsfesten i sommar på grund av jobb är ju bara som en liten extra topping på det här fantastiska moset.

Det där lilla, lilla självförtroendet som jag lyckats samla ihop under de senaste 3 åren är som bortblåst. Obefintligt, tillintetgjort.

Det är liksom inte så att jag gnäller och inte tror på något för att jag tycker det är kul att göra så.

Jag är sådan för att livet gång på gång har lärt mig att jag ska hålla mig på plats.

För att livet gång på gång visat mig att, nej, du ska faktiskt aldrig lyckas med något hur mycket du än försöker.

För att jag aldrig någonsin verkar få behålla någon form trygghet som jag gång på gång försöker bygga upp.

Fast egentligen spelar ju inget av det här någon roll ändå.

På lördag går världen under, och ingen ser fram emot det mer än jag.

Det här är fan inte roligt längre.

Heja tanten!

Reflektionerna bara regnar! 

(Dock inte om begripligheten hos myndighetstexter)

Häromveckan när jag var ute och en sprang min vanliga runda genom Sofiehem, korsades min väg med en skruttig liten bil som fångade min uppmärksamhet av flera anledningar.

För det första hörde jag den långt innan jag såg den tack vare en skrikande, misshandlad växellåda och ett avgassystem som nog sett sina bästa dagar.

När den väl kom inom synhåll i den korsning jag precis skulle korsa, konstaterade jag att det var bra att den förvarnat, eftersom det hela gick lite för fort och för rangligt för att kännas säkert.

Jag hann muttra för mig själv om vilka idioter till folk som släpps ut i bilar, tog det säkra före det osäkra och stannade lite extra länge för att se vart den egentligen var på väg.

När den svischar förbi noterar jag att bakom ratten sitter en äldre kvinna i slöja, och min första sekundsnabba tanke var: "Men herregud! Sådana där kan ju inte köra bil!"

Varifrån den "självklara" tanken kom begrep jag inte.

När den svängde förbi såg jag en övningskörningsskylt i bakrutan och reflektionerna tog en helt annan bana.

Helt plötsligt insåg jag att det var första gången jag såg en kvinna i slöja köra bil.

Trots 4 år i Malmö (som nog är känt i hela Sverige för sin stora andel muslimer) var det en helt ny syn för mig.

Och nu kommer vi säkerligen in i den där känsliga gyttjan som kallas "fördomar", men alltså. Någon anledning måste det ju ändå finnas till att det är väldigt få kvinnor med slöja som kör bil?

Vad beror det här på?

Ligger förklaringen i - den för mig första tolkningssmodellen - kvinnosynen?

Det är ju onekligen den enklaste och snabbaste tolkningsmodellen, antagligen grundad i ganska mycket fördomar.

Har det istället att göra med ekonomi? Eller är det helt enkelt så att det här behovet/längtan efter körkort och bil inte alls är lika stort i  "nysvenska" kulturer?

Jag har ju faktiskt inte heller körkort och är snart 30 år. Mer på grund av ointresse och bristande ekonomi, mindre (förhoppningsvis) för att jag är kvinna.  

Hur som helst. 

På ett eller annat sätt tror jag ändå att den här kruttanten trotsade hinder och ifrågasatte förväntningar när hon puttrade på alldeles för fort i sin lilla skrotbil. 

Jag hoppas hon hade roligt och var stolt och säger:

 "Heja tanten!"

Här följer nu samhällsengagemang.

Det här tjafset om Frälsningsarmén. 

Självklart kan jag inte hålla mig utanför. Jag vill också vara med och leka i den här plaskdammen!

Men för det första - kan någon klok och insiktsfull person förklara för mig vad problemet egentligen är? För jag lyckas verkligen inte begripa det på egen hand.

Nej Frälsningsarmén tycker inte att det är okej att homosexuella lever ut sin sexualitet, och har väl antagligen också försökt omvända en och annan genom tiderna. Den åsikten är de knappast ensamma om i det här landet. Vare sig inom religiösa eller toksekulariserade grupper.

Det kan omöjligt vara det som upprör så väldigt, eftersom människor då mest skulle få spendera hela dagarna med att vara upprörda över alla möjliga former av diskriminering som sker varje dag, och skuldbelägga till höger och vänster. 

(Och nu finns det visserligen sådana människor, men så många så att de kan lyckas få till den här debatten på egen hand är de ändå inte.)

Så då måste det ju vara det faktum att en organisation med "icke acceptabla" åsikter har fått pengar från staten som upprör. Och det är väl ett argument jag helt klart kan acceptera. 

Men borde man då inte granska de personer som betalat ut pengarna trots att alla kriterier uppenbarligen inte har uppfyllts? 

Det är ju de personerna som antingen inte har gjort sitt jobb riktigt, eller helt enkelt skitit i att bry sig. På något sätt tycker jag att det är mer klandervärt än att vara av åsikten att homosexuella inte bör leva ut sin sexualitet. Åtminstone oroar det mig mer att de människor som har hand om mina pengar uppenbarligen inte tar ansvar för dem, än att Frälsningsarmén har de åsikter de har. Det är inte som att Frälsis varken nu eller i framtiden kommer att genomföra någon form av hetskampanj mot homosexuella. Oavsett hur mycket pengar de får.

Och självklart tycker jag inte att man bara ska acceptera allt, men det ser det hela lite som barnuppfostran. Att ta konsekvenserna av sina åsikter och sitt handlande (och det gäller båda parter).

I det här fallet betyder det att farbror Staten helt enkelt slutar betala ut pengar tills Frälsningsarmén förändrar sig åt det håll som staten vill. Eller så väljer Frälsis att inte förändra sig, och klarar sig utan statliga pengar. 

Och väljer de att inte förändra och klara sig utan våra skattepengar, så är det hela utagerat. Tills den dag man börjar se Frälsisgäng dra runt och knacka homosexuella på stan (eller kvinnor eller invandrare eller nazister eller programledare på tv4 eller barn eller vad som helst som man kan komma på är en cancersvulst på samhällskroppen). 

Så till argumentet som nämndes på tv4 i morse, när den där jävla idioten till man till programledare som jag inte vet vad han heter, kläcker ur sig:"men det känns väl inte speciellt modernt, eller hur?"

Finns det verkligen någon människa i världen som på allvar betraktar det som ens ett argument?

Åh. Nu blev jag arg igen. 

Jag tycker man borde sluta ge bidrag (lön) till den mannen. 

Jag tycker inte man ska ge bidrag (lön) till idiotiska människor. 

Det är omodernt.

Eftersom det är tänkt att jag ska vara i slutfasen av mitt uppsatsskrivande just nu, så gör jag allt annat än skriver uppsats. 

Till exempel kollar statistik över mitt musiklyssnande det senaste året på last.fm.

Enligt den har jag under det senaste året lyssnat på 852 unika artister. 

852!

Det kanske inte är så konstigt att jag hela tiden återupptäcker musik jag hade glömt att jag gillade.

Men alltså. 852.

Det är ju helt SINNESSJUKT mycket olika band och artister.

Jag kanske inte heller har helt fel när jag ser mig själv som ganska allmänbildad när det gäller den musikaliska världen.

Tänk så mycket man inte visste att man ville veta för ett halvår sedan.

Men alltså. Det här är så fantastiskt att det är gudomligt. 

Det är en av de där låtarna som måste ha kommit till under en sekund av gudomlig inspiration.

Finns det en Gud så är det här han.hon.hen.

Ja, precis så bra är det.

 (Och för er som nu funderar på om ni ska klicka på länken eller inte - det är musik och på spotify. Se så, klicka nu.)