Man skulle kunna säga att det här, det går ju åt helvete. Men jag antar att det inte är rätt.

Så jag gör väl ett försök till att gå emot min (o)vana att bara ge upp när saker inte blir som jag vill på en gång. Och försöker förneka frustrationen och viljan att slänga datorn (och ungefär allt annat också för den delen) i väggen och hata hela världen. Det är svårt.

(Och ja, jag är rätt duktig på att bli upprörd för småsaker. Till mitt försvar vill jag säga att jag istället har extremt svårt att bli upprörd för stora saker.)

Och jag kan lova mig själv en sak dyrt och heligt. Jag ska aldrig, aldrig mer i mitt liv  på något som helst vis närma mig någon form av genusteorier.

Den en och enda Peter Steele är död! Det är inte utan att det är lite sorgligt.

Tänk så många tonårsångestfyllda dagar vi spenderat tillsammans i vår ungdom. Tänk så många fester vi varit på tillsammans (och så många gånger vi blivit alldeles på tok för fulla, romantiska och gråtmilda!), så många olyckliga kärlekar vi genomlidit, och alla drömmar vi hade. 

Tänk alla minnen vi delade, Peter och jag.

Och tänk! Den dagen jag som 15åring var på mitt livs första riktiga konsert (Cirkus i Stockholm) när Peter och jag äntligen fick träffas på riktigt. När jag fick dansa mig galen till My girlfriends girlfriend, slåss med 2 meter långa Peter Steelekopior i publiken, och han manligt avslutar spelningen med att dra av strängarna på basen med bara händerna. Han var minsann en riktig karl. 
(Och även om det numera är 14 år sedan så minns jag det som om det var igår!)

För att inte tala om första gången jag fick lägga min oskuldsfulla 15årsblick på de omtalade Playgirlbilderna (om man är en känslig läsare, och inte redan vet vad det är för bilder så kanske man bör undvika att följa just den här länken). Ojoj.  

Så för att hylla denna fantastiska man väljer jag ikväll rödvin, tända ljus och Love you to death. Jag tror det är så han ville att man skulle minnas.

Fredagkvällen spenderades hemma hos min brors frus lillasyster, med vin, tilltugg och sällskap. Av naturliga skäl började vi prata om det kommande tillskottet i familjen Eriksson/Sintorn (eftersom jag blir faster och hon moster). Jag satte självsäkert min gissning på den 10:e april och en tjej. Och 18.28 idag så kom Ediths lillasyster fram.

 Ännu är inget namn bestämt, men jag sätter min gissning på Esther.

Och får jag inget jobb som språkkonsult kan jag ju alltid frilansa som medium.

Jesus för världen, givit sitt liv

öppnade ögon, herre mig giv

Mig att förlossa, offrar han sig

där han på korset, dör ock för mig

Någon jävla ordning får det väl ändå vara. Inte en enda bibelfilm på en endaste kanal, och mor och far beger sig ut på pimpling i solskenet. Vart är världen på väg!?

Jag ska då spendera dagen instängd i tystnaden och plåga mig igenom kurslitteratur. Det är okej, eftersom det faktiskt inte innebär något enda nöje alls, och dessutom kan man samtidigt kontemplera Jesu lidande.

Och skulle man av någon outgrundlig anledning får för sig att skratta så måste man sjunga den lilla visan samtidigt.

 Den lilla visan vi sjöng på skolan varenda påsk, vars text för evigt kommer att vara inpräntad i mitt minne (det var faktiskt inte förrän för ungefär 3 år sedan jag verkligen reflekterade över vad alla konstiga ord egentligen betydde).

Jag skulle idag gärna fråga min lärare hur hon egentligen kom på idén att "Jesus för världen" och "lilla gullefjun" var två lämpliga visor att kombinera i en liten påskshow. Som vuxen kan jag ändå se en viss krock mellan de två visornas stilnivåer. Men det tänkte jag inte på då. Då undrade bara varför det var så viktigt att man skulle sjunga 'sig' och 'mig', när man faktiskt sa 'mej' och 'sej'. Och förlossa? Hade Jesus fött barn? Den är allt bra svår att begripa den där visan.

Hur som helst har jag redan fått straffsjunga den två gånger, eftersom jag hade mage att skratta hjärtligt under frukosten. 

Det blir en lång fredag det här.