Yearwood.

Livet uttrycker sig mest bara med påståenden och inte så mycket frågor för tillfället.

Jag kom tillbaka från semester och åker förhoppningsvis på en ny idag. Den här gången långt ut i skogen och långt från andra människor. En vecka i Stockholm kan nog anses vara en överdos av mänsklighet och "högtstående" civilisation. Misantropin fick sig en välbehövlig bekräftelse av tunnelbanehemresa under fredagnatt, och om inte vem som helst tappar hoppet om mänskligheten av en sådan upplevelse, då vet jag inte.

Sammantaget var det ändå en trevlig semester. Jag fick se bra musik, gosa med brorsdotter och besked om att jag fått praktikplats på Norstedts i höst. Och jag är redan nu så nervös att jag vill kräkas lite när jag tänker på det. Förhoppningsvis hinner det gå över till november. För det är ju ändå en väldigt fin praktikplats jag på något vis lyckats roffa åt mig.

Men nu. Årskogen.

Och nu var vi där igen. Varje sommars eviga spörsmål. Min närmaste omgivning kommer att bli vansinnig på mig i år om jag inte får ett svar och kan sluta älta.

Varför verkar det som om det är ljusare klockan 03.00 än 23.00? 

Det borde rimligtvis vara ganska exakt lika ljust/mörkt eftersom solen står som lägst klockan 01.00 (eftersom vi ställer fram klockan en timme från normaltid under sommaren).

Jag trodde jag hade svaret imorse när jag kom på att jag antagligen helt enkelt störs mycket mer av ljuset klockan 03.00 eftersom jag då ligger och sover (vilket jag oftast inte gör klockan 23.00). Och därmed också lägger märke till ljuset mer.

Så förstör SMHI för mig genom att berätta att solen idag går ner 22.30 (i Sundsvall) och upp 03.08. Det är 22 minuters differens (i förhållande till klockan 01.00 som får anses vara "nollpunkten").

Jag kan inte sluta tänka på sånt här.

Jag vet att det är sorgligt och hemskt för de inblandade, men står man utanför är det ändå lite spännande. Speciellt när det i Expressen nämns på så där skandaljournalistiskt vis, att planet försvunnit i den sk "svarta boxen", ett område som saknar radartäckning. Och jag kan bara tänka Langoljärerna. Precis som upptäckten av konstiga mönster på havsbotten får mig att tänka 'Atlantis'.

Planet har inte alls försvunnit, det har bara åkt till dåtiden en liten sväng.

Livet blir så tråkigt, platt och sorgligt om man bara tänker naturliga förklaringar hela tiden.

Utöver det har vi upptäckt att det flyttat in en fågelfamilj i ventilationstrumman till vårt skafferi. Skulle vi få för oss att öppna ventilationsluckan ramlar de ulliga små ungarna in i skafferiet. Nu vill vi dock inte ha någon hemsk fågeldöd på vårt samvete, så vi nöjer oss med att öppna skafferidörren och lyssna på pipandet där inifrån när det är matdags i familjen Vogel. Man blir alldeles glad i magen.

Jag hoppas verkligen på att få vara med från första parkett i köksfönstret när det är dags för första flygturen.