Idiot, idiot, idiot, idiot

Men herregud nej. 

Det här kommer ju aldrig att gå.

Hur tänkte jag här?

Hur trodde jag att jag skulle hinna allt det här, och samtidigt att det skulle bli bra?

Idiot, idiot, idiot, idiot.

Jag FATTAR inte varför jag alltid ska hålla på att sätta mig själv i skiten.

Jag är livrädd och det var länge, länge sedan jag upplevde de här ångesthöjderna.

Jag mår illa, har ont i magen, hyperventilerar och börjar storgråta av småsaker.

Om det inte vore för att jag har så sjukt mycket livsviktiga saker att hinna göra innan fredag kl.13, skulle det vara ångestboll under vardagsrumsbordet hela dagarna.

Herregud. Kan man dö av gruvande och oro? Det känns lite så. Eller det kanske är så att jag just nu önskar att man kunde göra det. Åtminstone bli lite sjuk av det, så jag kan ställa in det hela på grund av sjukdom.

Men eftersom jag numera låtsas vara en vuxen och modig människa så fokuserar jag på tisdag nästa vecka när allt är över, och hoppas att jag fortfarande lever då. Gör jag det ska jag bara göra roliga och trevliga saker i i alla fall en vecka.

Fast mest sannolikt har jag innan dess hunnit vaporiseras till en blöt fläck av skam och bortgjordhet och existerar inte längre. 

Men igår sprang jag över 1 mil för första gången och upplevde för första gången i mitt liv runners-high.
11 km på 55 min i kuperad terräng och på sina håll i kolmörker.
Kanske inte jättesnabbt, men heller inte jättelångsamt. 

Och efter ca 7 km hände något i kroppen - helt plötsligt kändes det som om jag bara kunde springa i en evighet. Att springa kändes ungefär lika jobbigt som att vardagslunka, söndagspromenera. HELT fantastiskt, och var jag inte hooked innan, så är jag det nu.

All framtida löpning kommer hädanefter att vara en frustrerad jakt på nästa fix.

Något kanske den här ångesten är bra för.

Jag tänkte: "å gud så skönt att åka hem till Sundsvall och inte göra någonting! Jag ska sova så länge jag vill, sortera bland alla skit nere i förrådet, kanske slösa en hel dag framför tvn. Korrläsa lite då och då och springa mycket".

Så tänkte jag igår på tåget hem.

Idag har jag varit och hälsat på CSN och bestämt dag för redovisning av uppsats. Nästa fredag blir det. Rummet som bokats tar 30 pers, och tydligen ska hela CSN:s språknätverk vara med över videolänk. 2 timmar har de avsatt för det hela.

Jag som liksom blir yr av en halvtimmes redovisning för klassen. Klarar jag det här, finns det INGENTING jag inte kommer att klara. Jag kommer till och med kunna föda barn utan smärta och flyga utan att gråta. Jag kommer att bli en övermänniska.

Dessutom var jag och pratade om extrajobb, och lyckades boka in mig på ett frukostpass på tisdag. Klockan 5 börjar jag, och om det går fint lät det som att jag i princip skulle kunna få jobba dygnet runt om jag ville.

Sen har vi opponeringen nästa måndag, som antagligen också kräver viss förberedelse. Till exempel har jag ju ännu inte skrivit något sammandrag. Bara för att ta ett exempel.

Till sist har jag ju ca 5 timmar kvar av extrajobbet också. Som jag lovade skulle vara färdigt innan söndag.

Och egentligen gnäller jag inte alls. Jag kunde ju istället sitta utan något alls att göra, och det vore ändå värst av allt. Ibland önskar jag bara att jag vore bättre på att göra ingenting.

Jag har börjat att försöka bli färdig med den där vidriga uppsatsen. 19 spetember är deadline. naturligtvis kommer brutalångest som ett brev på posten (den här gången blandat med en härlig dos framtidsångest).

Då gör man sånt här.

"Magdalena är":

"Magdalena" är mycket viktig i denna debatt: en tolkning är att det är en benämning på "lockigt kvinnohår"  ...

Magdalena är mina händer och fötter

Magdalena är en av dem som vet det.

Magdalena är föreståndare för Chalmers Lärandecentrum som är en plattform för intern och extern samverkan kring lärande.

Magdalena är skådespelerska & pokerspelare.

Magdalena är laddad inför SM PITEÅ.

Magdalena är konstnär och konstkritiker.

Magdalena är inne på samma, hemliga spår.

Tänk så mycket jag inte visste om mig själv. Och tänk sådan mångsysslare jag är; här verkar inte finnas anledning för framtidsoro!

Så var det lilla roliga slut. Åter till uppsats.

Även om jag oftast går runt och inbillar mig att jag inte är en sådan där språkkonsult/språkvetare/språkpolis som engagerar mig i språkliga frågor på fritiden, så måste jag ibland inse att min perception trots allt är mer inställd på språkliga fenomen än andra intressanta saker här i världen.

Som i går kväll, när det här otämjbara behovet att få svar på dumma frågor slog till igen. Den här gången drabbade behovet även min stackars bror som genom att vara 10 år äldre, 10 år klokare och ungefär 30 år smartare än mig, alltid har tvingats förklara världen för sin stackars nyfikna men något begåvningshandikappade lillasyster.

Jag minns särskilt ett tillfälle när han försökte förklara universums expantion för en förvirrad 10-åring med hjälp av ballonger. Eller när han  5 år senare (när jag fått något grepp om ekvationer) genom matematiska uträkningar visade varför man tycker att tiden går fortare ju äldre man blir. För att inte tala om den gång han försökte illustrera vad hans examensarbete (i teknisk fysik) handlade om genom att stå och kasta spelkulor över kökströskeln i Delsbo (medan mamma och jag satt på kökssoffan och såg ut som fån).

Varken han eller min far har dock lyckats ge svar på den eviga frågan om vägskylten med bynamnet står mitt i, i början eller slutet av byn.

Hur som helst!

Jag behövde svar från en fysiker , och skickade ett mejl med min oerhört viktiga fråga:

> Skickat: den 1 september 2011 19:46
> Till: Mathias
> Ämne: Viktiga frågor om fysikbegrepp.
 
Hej bror!
 Här kommer jag och trängs bland alla dina jobbmejl. Men jag tänkte som så, att idag är det fredag och då får man göra lite annat än jobbsaker också.Dessutom har jag en oerhört viktig fråga som behöver svar.
 
Nu är det dags att plocka fram alla gamla gymnasiefysikkunskaper, och det mest pedagogiska språket: 
Alldeles nyss på "Vem vet mest" ställdes frågan vad som väger mest vid rumstemperatur - en liter koppar eller en liter silver. Då mitt "expertområde" är språket reagerade jag direkt på att jag inte tyckte man kunde ange annat än materia i flytande form i liter. Tomas påpekade då att man kunde prata om luft i liter. Jag utökade literbegreppet till att kunna omfatta allt som inte var i fast form. Tomas påpekade då att man köper påsar med jord i liter, så förstörde han också det resonemanget. Han fortsatte dessutom med att fundera över att man mäter potatis i kg men jord i liter. 
Jag blev tvungen att rådfråga Wikipedia, men blev inte direkt klokare.
  
Så nu vänder jag mig till en fysiker - hur ska man använda enheten liter?
  Tacksam för svar
Fröken Munther 

Språkkonsult
---
Hej,

En liter är ett rymdmått, dvs en volym som motsvarar 1 dm x 1 dm x 1 dm. Allt som precis ryms inom detta är en liter. Fast, flytande eller gas spelar ingen roll.

 Vad en liter väger beror på densiteten på materian som har volymen 1 liter. Faktum att definitionen av ett kilo bygger på vad en liter vatten väger. Allt går alltså att uttrycka i kg eller i liter.

1 dm x 1 dm x 1 dm = 0,1 m x 0,1 m x 0,1 m = 0,001 kubikmeter. Det går alltså 1000 liter på en kubikmeter. En kubikmeter vatten väger 1000 kg. En kubikmeter trä väger mindre (trä har lägre densitet än vatten) vilket gör att trä flyter.

Comprende?

/Mathias

---

Det är inte utan att jag  kan anan en ton av irritation i hans svar...

...även om jag är helt med på resonemanget (en gång i tiden läste ju även jag om det här på gymnasiet), så får jag inte ihop det. Varför tycker jag fortfarande att man bara kan prata om liter om flytande eller gasformig materia? Är det vardagsanvändningen av ordet?

Åh. jag blir så irriterad av sånt här.