Men snälla människor. Vad har tagit åt er?
Hur har ni hittat hit?

Hur kan det komma sig att  mitt senaste inlägg har hunnit läsas 24 gånger på 12 timmar, när de flesta inlägg från dåtiden inte haft så många visningar ens under ett år?

Då ska jag passa på att berätta för er att jag idag har grävt trädgårdsland och staplat stenar hela dagen och nu har blåsor på händerna och sjukt ont i musklerna mellan skulderbladen.

Dessutom har vi premiärgrillat och varit på Delsbos alldeles egna bio. Pappa, jag och 5 personer till i en hel salong. Det kändes lite som att ha en egen liten privat bio. Fantastiskt.

Så kan jag också upplysa om att jag imorgon ska infinna mig i bakstugan klockan 08.30 (senast) för bakning av segkakor. Har jag tur blir det pizza bakad i vedugn till lunch.

Kul va?

Bäst av allt är kanske Sjulsberg.
Bäst av allt är kanske att dra på sig skitjeansen och den gamla Rudolphiskepsen. Bäst av allt är antagligen att sedan spankulera runt bredvid pappa - först runt gården, sedan runt ägorna - och inspektera. Planera alla jobb som måste göras (men aldrig göra dem, gudförbjude), berätta lite historier.

Tänk om vi bara haft kvar de matchande Interflorajackorna vi hade när jag var liten. En modell liten, en modell stor. Ler och långhalm. Tänk så många projekt vi hunnit planera!

Åh. Jag vill inte jobba. Jag vill ta hand om allt det gamla.

Jag skickade ett brev idag.

Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch

Samma sak händer imorgon

Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo

Det är inget liv

Det är slaveri

Ibland (ganska ofta) önskar jag att jag kunde vara lite mer nöjd. Att jag kunde nöja mig med det här med jobb och vardag och somna i soffan och kanske en eller två ungar som man kan pressa alla sina egna ouppfyllda drömmar på och hämta och lämna och laga mat och leva för fyra veckor semester varje sommar med bag-in-box och kanske en liten all-inclusivetripp någonstans.

Jag försöker. Jag försöker febrilt, men det gör mig bara så oerhört deprimerad.

Men kanske känner alla så här i början? Kanske går alla omkring och känner sig värdelösa, meningslösa, hopplösa, med gråten i halsen och ständigt förföljda av tanken "hur hamnade jag här?"

Om det är så förstår jag inte hur de lyckas ta sig vidare och förbi den känslan. Jag förstår inte heller varför de gör det. När det känns så fel i varenda cell i kroppen.

Blir det bättre sen? När man nöjt sig, accepterat?

Eller ska man kanske inse att man är på väg åt fel håll?

Hur vet man när det är dags att byta inriktning eller bara så att man behöver kämpa sig över en tröskel, så blir det bättre? Som det är med så mycket annat här i livet.

Hur vet man när magkänslan är rätt, eller bara ett utslag av en rädsla för det okända?