Ih!

Imorgon är det tänkt att jag ska få åka hem! För första gången sedan jag åkte hit efter jul den 11 januari. Rent datummässigt är det alltså inte mer än en dryg månad, men det känns ungefär som en evighet. Jag tror faktiskt inte jag upplevt sådan hemlängtan sedan jag flyttade från Lund för 4 år sedan. Och när jag börjar längta hem så här på riktigt börjar allt gå på tok. Det finns liksom inga tankar eller energi över till något annat än att sitta och fantisera om hur dagarna hade utspelat sig om man hade varit HEMMA.

Det är rent löjligt så djupt mina rötter når i de stora Hälsingeskogarna och Sundsvallsbetongen.

Dessutom är det tänkt att jag ska få gå på Club Kajal. Och jag ska dansa tills jag kollapsar. Förhoppningsvis är Tomas med och kan bära mig hem. Även om vi numera har bytt 100 meters gångväg hem mot 1,5 km. Han är stark min kille. Fast innan jag kollapsar ska jag springa runt och vara exalterad och återse och prata med alla människor jag faktiskt känner. Och bara vara glad över att vara hemma där saker är som de ska.

Nu hoppas jag bara att inte smådjävlarna hör mig och hittar på hyss.

Norgehistorier.

Nynorsken som skriftspråk har både likskapar og ulikskapar med faeröysk og islandsk. Likskapane er:

1. eit sams språkleg opphav, nemleg den varianten av nordgermansk som för vikingatida vart snakka på Vestlandet i Noreg, og som gjennom mellomalderen beheldt nok fellestrekk til at vi kallar han vestnordisk. Seinare har denne varieteten splitta seg opp i tre heilt ulika språk, men ein del fellestrek består enno, som set desse språka i motsetning til dansk og delvis svensk.

Till läskursen förväntas jag läsa inte mindre än sex artiklar på norska (och dessutom 3 på danska och en på isländska).

För det första - jag kan inte påstå att jag förstår så mycket. Eller förstå kan jag kanske göra, men jag förstår inte.

För det andra  - och jag ber så hemskt mycket om ursäkt till alla eventuella norska läsare - har jag extremt svårt att ta det hela på allvar. Allt jag hör är en käck liten norsk röst i huvudet, och innan jag vet ordet av har jag en bild i huvudet av en glad, blond norrman med lusekofta, på ett par skidor på en bergstopp, en solig vårdag i april (klarblå himmel, några plusgrader och skarsnö med bergstoppar och ett hav i horisonten). Med den nötta skinnryggsäcken fylld med smörgåsar inslagna i smörgåspapper och brunt snöre.

Så berättar denne glade norrman för mig om standardisering och förändring av nynorska i förhållande till isländska och färöiska. 

Det är liksom svårt att tänka vetenskapligt då.

Eftersom jag egentligen har miljoner saker att göra har jag spenderat en timme  framför tvn med planlöst och ångestdämpande zappande. Och ramlade in i ett program med två tjocka brittiska tanter som lagar konstig mat och pratar roligt och väldigt brittiskt. Jag hade också turen att komma in i programmet precis när de lagade någon form av typiskt svensk rätt, och pratade om vad svenskar gillade.

För det första är tydligen laxmousse med gurksås en vanlig rätt i Sverige, till både picknick och som huvudrätt vid finare middagar. Utöver det älskar vi också saltgurka och dill, så till den milda grad att vi har dill i nästan all mat.

Tänk så mycket man inte visste om sig själv och sitt land.

Så mycket att lära, så lite tid!

När man studerar lär man sig visserligen mycket, men det finns inte direkt tid eller ork att förkovra sig i ytterligare ämnen utanför studierna. Den mesta förkovran (åtminstone i mitt fall), sker ju genom böckernas förlovade land. Och efter att ha suttit och läst en dag som "jobb" blir man inte direkt sugen på att koppla av med en bok. 

Den här terminen har jag försökt lösa problemet med att läsa dubbelt; språkkonsult + svenska D. För det första ska det bli spännande att se hur länge jag egentligen hänger med i båda, då min självdisciplin ändå lämnar en hel del att önska. För det andra lär man sig rätt mycket sammalika i båda kurserna. Visserligen intressanta saker, men det finns ju så mycket mer!

I morse var det till exempel en gubbe på tvn som pratade om symbolspråk, och jag kom på att jag vill lära mig allt om semiotik. Så blir jag stressad över att jag inte redan tagit tag i det, och redan kan en massa. Jag vill veta NU!

Och när jag kommer på sådant där kommer jag ju på allt jag vill lära mig. Vilket i princip egentligen går ut på att jag just vill lära mig ALLT. Var har till exempel min tidigare förkovran inom olika suspekta grenar av religionsämnet tagit vägen (om vi nu ska prata i universitetskategoriseringar)? Eller varför inte alla galna tankar som inte är helt allmänt spridda? Sådant man får tips om från lika galna människor?

Problemet med det är att man ju måste känna människor för sådant. Rätt människor. Människor som vet massa konstiga saker, kommer över konstiga böcker på konstiga vis, och dessutom är intresserade av att diskutera dem. Det gör inte jag längre. Jag förstår inte när eller hur de försvann ur mitt liv, men de saknas!

Jag behöver inspiration. På det här viset sitter jag ju bara och slösar bort massa värdefull tid. Tid som hade kunnat användas till utforskande. Och jag känner hur hjärnan (och hjärtat också för den delen) stelnar och skrumpnar ihop i brist på näring.