Imorgon är det över. Och nu då?

Det är inte utan att det är lite sorgligt ändå. Om man känner efter. Fast känna efter ska man ju inte göra.

På fredag ska projektarbetet vara färdigt, och jag har sjujävla mycket kvar att skriva och tycker inte alls jag har fått fram det jag vill. Å andra sidan har min handledning bestått i ungefär 30 minuters diskussion totalt, så det jag verkligen har fått gjort kan jag ta åt mig hela äran för. Från början till slut.

Annars har jag ju mitt första riktiga "diskuteraarbetetsåhärlångt"möte imorgon. Det känns bra att få det tre dagar innan allt ska vara färdigt (jag bad om att få det förra onsdagen). Jag hoppas verkligen inte de har några större synpunkter på de 20 sidor av reflektioner, riktlinjer och rekommendationer jag hittills svettats ur mig. Och om det kommer så får de tycka så, eftersom jag behöver minst en vecka på mig för att falla ner i djupaste hopplöshet, kravla mig upp igen, tänka om och sedan skriva om.

Och får jag inte med mig något annat från den här praktiken, så har jag åtminstone 20 nya gratisböcker och ett till korrläsarjobb. Det är alltid något.

Idag är jag hemma och är sjuk. Fast inte alls dödssjuk på något sätt, utan bara så där hemskt mellansjuk. Inte helt frisk, inte helt sjuk - hosta, ont i halsen, ont i huvudet och ungefär en halv grads feber. Precis sådär så att man inte orkar gå till jobbet, men inte heller är så pass sjuk så att det känns helt okej att vara hemma.

Men efter en massa velande och två värktabletter bestämde jag mig för att ingen ändå ville ha mig där på kontoret hostande lungorna ur mig. Så här i svininfluensatider.

Dessutom har jag ju allt på datorn, och kan få precis lika mycket gjort här hemma vid mitt eget skrivbord som där borta vid det andra skrivbordet. Och nu hoppas jag bara att jag snart ska lyckas skaka av mig känslan av att vara vek, kinkig och skolkande.

Annars måste jag säga att bror och svägerskas hus är det värst hemsökta hus jag någonsin upplevt. På riktigt. Just nu sitter jag och lyssnar till avlägsen barngråt, ungefär som att Edith skulle stå och gråta i källaren, fast hon gick till dagis för en halvtimme sen. Utöver det har vi susandet i ledningarna som om någon spolar vatten.

Överhuvudtaget låter det ungefär som om hela familjen skulle vara hemma, fast dämpat och avlägset - barngråt, steg på nedervåningen, susande i ledningar, röster. Dessutom är ju ingen annan än jag hemma.

Och det är inget sådant där som man kanske kan höra om man anstränger sig väldigt mycket och vill höra det, det är liksom helt tydligt där, och det är heller ingenting som skrämmer. Man bara hör ljuden men reflekterar inte över dem eftersom de är så vardagliga. Ända tills man kommer på att man är själv, och inte borde höra så mycket mer än de ljud man ger upphov till själv.

Tidigare klarade jag inte heller av att sova själv uppe i gästrummet eftersom allt på något sätt kändes koncentrerat dit, men efter en veckas sömn med lampan tänd har jag vant mig vid känslan av att aldrig vara ensam.

Och jaja. Tycker man sådant där är humbug och idioti får man tycka det. Jag vet bara vad jag känner och hör.

Hittills har jag överlevt tågresa, första dagen på praktik, andra dagen på praktik, första dagen med pendeltågsresa till och från praktik i rusningstrafik (ena vägen till och med med en massa packning). Så nu när de saker jag oroat mig för sedan i mitten på sommaren är över, måste jag fylla tomrummet och hittar på saker att oroa mig för.

Imorgon till exempel ska det snöa. Då kan man oroa sig för trafikkaos och att pendeln inte går som den ska, och att man blir sittande på ett tåg som fastnat mellan två stationer. Man kan också oroa sig för att bli dödligt sjuk av någon smitta som lilla Edith tagit med sig från dagis. Eller varför inte oroa sig för att inte kunna ro i land det projekt man fått att genomföra på praktiken?

Det finns så mycket att välja på, så att inte oroa sig alls och glädjas över de saker man faktiskt klarat av vore ju ett oerhört slöseri.