Kära dagbok. Idag är jag hemma från arbetet på grund av feber, huvudludd och halsont.

Jag har varit vaken i 2 timmar och är redan sjukt uttråkad. 

Hur fördriver man en hel dag när vad man klarar av utan att få migrän och ramla ihop av trötthet är att ta sig mellan säng-kök, säng-toa?

Rent teoretiskt har jag ju faktiskt 1. en uppsats att skriva, 2. väldigt mycket extrajobb att korrläsa, 3. ännu fler arbetsansökningar att skriva. Men det är ju så svårt att kryssa tankarna mellan allt det här huvudluddet.

Annars har sommaren gått, jag har haft många dumma frågor, men ingen ork att ställa dem. Men äntligen är det höst, och jag kan börja leva igen.

Jag har jobb till 16 september och har sen ingen aning om jag varken har någon försörjning eller någonstans att bo. Det känns nytt och spännande.

Jag är redo att hoppa in i det okända, och har ungefär än miljon och en idéer som jag vill ta tag i, och hoppas på att det för en gångs skull i mitt liv verkligen BLIR GJORT. Och inte bara rosaskimrande idéer.

Efter helgens upprepade och förspillda tillfällen att faktiskt inleda en konversation med en av de människor jag beundrar mest har jag bestämt mig för att nu är det slut på att vara så jävla feg och tänka på hur människor skulle kunna reagera på vad jag gör och vad jag tänker. Nu är det slut! Nu ska jag göra. hittills har jag tänkt i 30 år av mitt liv, nu ska jag göra de närmaste 30 åren.

Skitsamma hur det går.

Så var det in i feberdimman igen.