Jag fattar inte att jag verkligen gör det här.

Att jag verkligen sitter och skriver på en offert för att kasta mig in i en upphandling.

För det första kan jag ju bara skriva fel och göra bort mig.

För det andra - skulle jag ha den osannolika oturen att vinna en upphandling så MÅSTE jag leverera vad jag utlovar.

Hur man än vänder på det kan man säga att det är fruktansvärt läskigt. Och jag är som vanligt livrädd.

Men som vanligt är ju just som vanligt. Är man van att vara livrädd för det mesta, dygnet runt så reflekterar man heller inte så mycket över det. Man bara är rädd och gör ändå. Om och om igen.

Dessutom har jag fått tag på gamla anbud från upphandlingen av språkkonsulttjänster vid Sundsvalls kommun förra året. Och jag kan konstatera att det finns två typer av språkkonsulter: de som absolut inte skäms för att ta betalt för sig, och de som inte håller de minimipriser de predikade var just minimipriser för oss nya, rädda och osäkra språkkonsultstudenter för tre år sedan.

Att allt under 1000 kr/timmen är prisdumpning kan jag härmed avslöja är ett jävla påhitt.  

Men återigen kan jag bara tacksamt konstatera att mitt envisa följande av magkänslan oftast leder rätt, hur dumt det än kan se ut just där och då och i omvärldens ögon.

Den magkänslan tackar jag ödmjukast för, vem det nu är som vänligast gav den till mig. Utan den skulle jag vara helt vilse här i världen.

Annars går jag mest runt och känner mig som ett berg och en koloss.

Och nu blir vissa säkert arga och suckar. Men om man vägt mellan 55-57 kg de senaste 10 åren av sitt liv, är det fanimej inte kul att lägga på sig 5 kilo på 4 månader utan ett ens förstå riktigt varför. 

Inga kläder passar och jag ser ut som en degig och knottrig gammal tant. 

Jag vill inte bli gammal och tjock!