Jag tänkte: "å gud så skönt att åka hem till Sundsvall och inte göra någonting! Jag ska sova så länge jag vill, sortera bland alla skit nere i förrådet, kanske slösa en hel dag framför tvn. Korrläsa lite då och då och springa mycket".

Så tänkte jag igår på tåget hem.

Idag har jag varit och hälsat på CSN och bestämt dag för redovisning av uppsats. Nästa fredag blir det. Rummet som bokats tar 30 pers, och tydligen ska hela CSN:s språknätverk vara med över videolänk. 2 timmar har de avsatt för det hela.

Jag som liksom blir yr av en halvtimmes redovisning för klassen. Klarar jag det här, finns det INGENTING jag inte kommer att klara. Jag kommer till och med kunna föda barn utan smärta och flyga utan att gråta. Jag kommer att bli en övermänniska.

Dessutom var jag och pratade om extrajobb, och lyckades boka in mig på ett frukostpass på tisdag. Klockan 5 börjar jag, och om det går fint lät det som att jag i princip skulle kunna få jobba dygnet runt om jag ville.

Sen har vi opponeringen nästa måndag, som antagligen också kräver viss förberedelse. Till exempel har jag ju ännu inte skrivit något sammandrag. Bara för att ta ett exempel.

Till sist har jag ju ca 5 timmar kvar av extrajobbet också. Som jag lovade skulle vara färdigt innan söndag.

Och egentligen gnäller jag inte alls. Jag kunde ju istället sitta utan något alls att göra, och det vore ändå värst av allt. Ibland önskar jag bara att jag vore bättre på att göra ingenting.