Jag är livrädd och det var länge, länge sedan jag upplevde de här ångesthöjderna.

Jag mår illa, har ont i magen, hyperventilerar och börjar storgråta av småsaker.

Om det inte vore för att jag har så sjukt mycket livsviktiga saker att hinna göra innan fredag kl.13, skulle det vara ångestboll under vardagsrumsbordet hela dagarna.

Herregud. Kan man dö av gruvande och oro? Det känns lite så. Eller det kanske är så att jag just nu önskar att man kunde göra det. Åtminstone bli lite sjuk av det, så jag kan ställa in det hela på grund av sjukdom.

Men eftersom jag numera låtsas vara en vuxen och modig människa så fokuserar jag på tisdag nästa vecka när allt är över, och hoppas att jag fortfarande lever då. Gör jag det ska jag bara göra roliga och trevliga saker i i alla fall en vecka.

Fast mest sannolikt har jag innan dess hunnit vaporiseras till en blöt fläck av skam och bortgjordhet och existerar inte längre. 

Men igår sprang jag över 1 mil för första gången och upplevde för första gången i mitt liv runners-high.
11 km på 55 min i kuperad terräng och på sina håll i kolmörker.
Kanske inte jättesnabbt, men heller inte jättelångsamt. 

Och efter ca 7 km hände något i kroppen - helt plötsligt kändes det som om jag bara kunde springa i en evighet. Att springa kändes ungefär lika jobbigt som att vardagslunka, söndagspromenera. HELT fantastiskt, och var jag inte hooked innan, så är jag det nu.

All framtida löpning kommer hädanefter att vara en frustrerad jakt på nästa fix.

Något kanske den här ångesten är bra för.