Happy birthday spooky moonbeam.

Ingenting är som det ska. Är det så här det är att fira jul när man är vuxen? 

I så fall vill jag aldrig bli vuxen.

God Jul.

God Jul.

Och hur ska det här gå till är det tänkt? Hur ska jag överleva att för första gången på 20 år inte fira jul i Delsbo? När jag dessutom fram till igår planerat och varit helt inställd på att åka dit idag.

Och de eventuella läsare som inte känner mig kan antagligen tycka att det här ju inte är någon stor sak. Jul blir det ändå, och så länge man har människor man tycker om, mat och någon klapp så är det ju trevligt och bra.

Men det jag länge har misstänkt har i detta nu bekräftats - jag behöver ingen gran, ingen släkt och inga vänner, ingen mat och inga klappar. Det är inte det som gör julen. Min jul är en sen natt ute på isen i Delsbo (och en Jansson). Varken mer eller mindre. 

Eller lite mer behövs, det behövs en skinkprovsmakning hos Lyttjas kvällen innan julafton, det gör det förstås. Men de finns ju nästgårds i Delsbo precis som isen.

För första gången i mitt liv känner jag ett behov efter ett körkort. Hade jag haft ett hade jag köpt med mig potatis, grädde och ansjovis, åkt ner till Delsbo, ätit min Jansson (och kanske tagit en liten snaps) framför en sprakande brasa och sedan gått på nattpromenad. Och varit alldeles lycklig och nöjd.

Men nu har jag varken körkort, bil eller någon vän som har tid, lust eller ork att köra ner mig. Och dessutom ett par föräldrar och en T som antagligen vill ha mig hemma i jul (sa hon självsäkert).

Men hur detta ska gå, det förstår jag inte.

Och jag hoppas för mitt liv och min själsliga hälsa att nästa år bjuder på något mindre förändringar än det här året. Jag har verkligen inte lust med några fler på ett tag.

Ibland är man bara lycklig.

Lördagkväll och jag borde verkligen, verkligen läsa miljoner sidor kurslitteratur och skriva fiktiv språkpolicy. Istället sitter jag och läser Humanistblogg och blir arg.

Ett av Humanisternas tester placerade mig en gång bland de 10% av Sveriges befolkning som anses som mycket religiösa. Jag fick också uppmaningen att fundera över om jag (med min idiotiska tro) verkligen skulle få bestämma (och förtrycka) majoriteten av icke-troende svenskar (med min, vad jag gissar, mycket extrema, förvridna, och framförallt omoderna moral). Jag vill här till att börja med, be om ursäkt för mitt fundamentalistiska förtryckande av er, mina kära medmänniskor. Jag förstår att det kan vara jobbigt för er att se att jag frivilligt går in i en kyrka, inte med full och obändig övertygelse vill erkänna att det bara blir svart när man dör, inte anser att religiösa människor är förledda, hjärntvättade och kompletta galningar allihopa, och - värst av allt - har vänner som är präster, vänner vars livsval jag dessutom respekterar.

Jag förstår om ni känner oro över att jag inom en snar framtid tvingar in er i kärnfamiljer, tvingar kvinnor från sina arbeten och egenhändigt går ut på jakt efter homosexuella att smäda (och en liten stening av någon otrogen fru innan På spåret vore väl trevligt?). Jag har ju alltid hävdat att homosexualitet är sjukligt, sex innan äktenskapet är en synd, och att det är onaturligt för kvinnor att jobba.

Jag har ju trots allt spenderat 4 år på ett fritids i Svenska kyrkans regi, och tvingades där sjunga vederstyggliga sånger om Jesus och att vara snäll med varandra. Som om inte det vore nog har jag läst ett år religionsvetenskap (i Lund av alla ställen!), där jag proppats full med propaganda (som jag naturligtvis inte kan möta med kritisk reflektion, jag hjärntvättades ju redan som barn). Att jag inte är konfirmerad måste ju bara vara ett utslag av ungdomlig förvirring.

Det måste vara denna plågsamma uppväxt som gett mig den helt galna idén om att en av humanismens grundstenar är respekt för andra människor och deras val, tankar och åsikter, hur fantastisk idiotiska de än råkar vara.

Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.

Lite trist är det allt att få ett mejl med texten korret är inte framme än, när skickade du det och till vilken adress? Speciellt när man slitit som ett djur hela helgen för att hinna få iväg det innan brevlådetömningen klockan 13.00 i söndags. Speciellt när man gått in i den lilla "postbutiken" och hört sig för vad det kostar att skicka rekommenderat och hur lång tid det tar, och där får veta att snabbaste sättet att få fram det är genom att stoppa det i lådan utanför, eftersom de inte har någon posthämtning på söndagar. Speciellt eftersom man då väljer att skicka det orekommenderat eftersom man vet hur bråttom det är. Speciellt eftersom den enda trösten under det tröstlösa och evighetslånga arbetet med att göra register, är att korret åtminstone är klart. Speciellt då känns det olustigt att få ett sådant mail. (så nu tycker jag vi alla önskar och ber till alla former av gudar att det lilla paketet inte kommit bort, bara rest lite långsamt.)

"All work and no play makes fröken Munther a dull tjej"