Så. Då är det natt igen och livet är ganska fint. 

Jag har fått spontanköpa fantastiskt fin klänning på rea (svart så klart), och prata med fina klasskamrater.

Boendet i Örebro i sommar ser ut att bli okej och jag har ätit popcorn.

Jag skriver ansökningar och drömmer om hur livet skulle kunna bli om jag fick ett roligt jobb. Och planerar alternativplaner om jag inte skulle få det.

Saker känns hanterbara och som att det ändå finns lösningar. Kanske inte de lösningar jag mest av allt vill, men improvisationslösningar har ju fungerat hittills i livet och lär ju göra det också nu. Förhoppningsvis.

Frågan är bara varför det är så jävla omöjligt att känna så här på dagarna. När det är ljust och varmt ute.

Jag behöver mitt mörker för att slappna av.

På ena sidan hemmet ser jag solen gå ner samtidigt som jag ser den gå upp på andra sidan.

När ska man då hinna slappna av och sova?

Och Astrid. Om du någon gång läser det här så måste jag bara berätta att det är så väldigt fint att läsa din blogg. Den får mig alltid att minnas hur fantastiskt (till och med när det var fruktansvärt) det var att vara 17 år. Jag läser och blundar och minns galna fester, galen tonårskärlek och galen tonårsångest.

Och blir bara så glad i magen och i själen.

Tack för det.