Jag kommer att bli en bitter gammal kärring.

Eller ett visst mått av bitterhet har jag väl demonstrerat ungefär sedan jag föddes, men jag kommer att bli en sur och riktigt bitter gammal kärring. En sådan där som ingen orkar prata med, och hemtjänsten gör allt för att komma ifrån så fort som möjligt.

För jag är så arg på livet.

Dagarna går åt till att drömma om hur det hade kunnat vara (och då är allt fint), sedan till att förbanna livet och gudar för att det inte är så. Den lilla tid som sedan är över används till avundsjuka mot alla de som får ha det precis som jag vill ha det.

Jag är så arg och så avgrundsbesviken och kan inte göra något åt det. 

Så istället är jag sur och skäller och får utbrott och hugger till på allt som någon överhuvudtaget kan komma på att våga säga. Sen kommer natten och jag drömmer psykotiska drömmar som alltid slutar med att jag i ett eller annat hus gömmer mig i en krypvind för att komma undan allsköns konstiga monster, människor, djur eller annat utanför som vill åt mig. Där inne där det är alldeles svart och så trångt att det knappt finns rum att andas är allt tryggt och lugnt och tyst.

Tyd den drömmen den som vill!

Och Björn Skifs hade fel. Det blir inte alls alltid värre framåt natten. Det är alltid värst på morgnarna, och dagarna är en långsam, mödosam klättring upp. På kvällarna och nätterna känns ju livet nästan hoppfullt och som vanligt igen.

Till sist försöker jag att tänka på den gamla klyschan "if lifes gives you lemons...". Det är bara så svårt att göra saft när man inte någonstans hittar de lämpliga verktygen, hur man än letar (dessutom är saft alltid godare med lite socker i, och socker verkar för tillfället vara något av en bristvara).

Hur ska det här sluta?