Inlägg
Det här livet kan just för tillfället dra åt helvete.
Totalt.
Jag är inte intresserad av det här.
Varför kan det inte bara vara lugnt och skönt, som så väldigt många andra verkar ha det mest hela tiden?
Varför ska jag behöva ta miljoner omöjliga beslut på samma gång, och dessutom vara tvungen att koncentrera mig på den viktigaste uppgiften under hela min studieperiod samtidigt?
Varför ska jag obönhörligt skickas tillbaka till punkt noll när jag verkar vara så nära målet?
Varenda gång jag, genom år av slit och släp, känner att livet för en gångs skull känns ganska trevligt och på väg åt rätt håll, och att äntligen kanske också jag ska få nå en dröm, så kommer det där feta jävla krokbenet fram från någonstans.
Hittills har två beslut blivit helt galna och examensuppsatsen utom all räddning.
Det känns najs att ta examen om tre veckor.
Väldigt.
Framtiden känns ljus och vacker och lovande.
En examensfest kommer att bli rolig att gå på.
Mycket.
Det kommer att kännas fint att stå där och ta emot ett fejkat examensbevis och samtidigt tänka på att examensuppsatsen inte är färdig, en kurs ska tentas av, jag ska spendera sommaren i en stad jag verkligen inte vill vara i, på ett jobb jag är livrädd för. Efter det ska jag återvända till en hemstad utan jobb, utan någonstans att bo och eventuellt - om livet verkligen vill festa till det för mig - utan en T. (Har jag extrem tur kanske jag kan få hela den där fina frånvaron av allt redan i sommar.)
Att jag dessutom måste ställa in den löst planerade 30årsfesten i sommar på grund av jobb är ju bara som en liten extra topping på det här fantastiska moset.
Det där lilla, lilla självförtroendet som jag lyckats samla ihop under de senaste 3 åren är som bortblåst. Obefintligt, tillintetgjort.
Det är liksom inte så att jag gnäller och inte tror på något för att jag tycker det är kul att göra så.
Jag är sådan för att livet gång på gång har lärt mig att jag ska hålla mig på plats.
För att livet gång på gång visat mig att, nej, du ska faktiskt aldrig lyckas med något hur mycket du än försöker.
För att jag aldrig någonsin verkar få behålla någon form trygghet som jag gång på gång försöker bygga upp.
Fast egentligen spelar ju inget av det här någon roll ändå.
På lördag går världen under, och ingen ser fram emot det mer än jag.
5 kommentarer:
Ska världen gå under på lördag? Hurra! Då ska jag dricka vin och lyssna på Kammarheit.
Jag vet att det är en mycket klen tröst. Men här hos mig är det verkligen inte lugnt och skönt. Här hänger framtidsångesten som ett mörkt moln rakt ovanför mitt huvud. Ett pratande moln som med mörk domedagsröst berätta för mig att jag inte blir klar med avhandlingen i tid och att när jag väl blir klar blir jag a) arbetslös eller b) för evigt vikarie på strötimmar.
Men bilen går bra och Iris har lärt sig cykla på vanlig cykel med stödhjul så jag har något att vara glad över.
Men du, kämpa på!
Men Viktor. Skämmes! Man måste hålla reda på undergångarna! Det är ju nästan det viktigaste här livet. Det som får en att orka kliva upp på morgnarna.
...och Ewa, du får en klen tröst tillbaka: Jag lider med dig, och det har jag gjort länge! Jag tror att jag förstår den där helt förlamande känslan av prestationsångest och skrivspärrar. Som gör en både frustrerad, arg och jätteledsen på en gång. Som man heller inte begriper hur man ska ta sig förbi. Testa alla möjliga och omöjliga idéer som ändå inte fungerar för att lösa spärren. Huvaligen. Usch och fy! Helt meningslös känsla.
Annars har jag lite svårt att se utanför min egen horisont just nu. Alla som bor i Sundsvall och får ha sin lilla familj nära är för mig orättvist priviligerade just nu. ;P
... och du har ju bara spurten kvar nu, så ge inte upp! Det hela är ju nästan färdigt! Som någon sa till mig en gång: "Det är ju som att springa ett Marathon och ge upp 200 meter innan mål."
Fast det kanske är fel sätt att peppa dig på? Jag vet inte. Men själv brukar den där spärren och prestationsångesten släppa när alla har gett upp om mig. När alla liksom accepterat att, ja det kanske inte blir något bra av det här ändå, då finns det helt plötsligt plats för en massa inspiration och bra idéer. Överhuvudtaget är det förödande när någon tror på det jag gör.
Skicka en kommentar