Även om vintern har gjort vad den kunnat och hållit ut ovanligt länge, måste till och med jag börja inse att det bara handlar om dagar innan den absolut värsta tiden på året träder in.

Det hemska takdroppet har redan börjat märkas, och igår hörde jag för första gången talgoxens skrikiga och otrevliga stämma. Snart handlar det om plusgrader dygnet runt, slask, leriga gräsmattor, snöhögar svarta av gammalt grus, dammdammdamm, stickande solljus och sist - men absolut inte minst - den överallt närvarande lukten av död och ruttna växter.

Jag kan inte för mitt liv förstå vad människor ser för vackert i det här. (Framförallt förstår jag inte varför de inte kan känna den hemska lukten! Den sticker ju i näsan vart man än är.) Det är ju ungefär lika idiotiskt som den där idén att en förlossning skulle vara vacker. Det är kroppsvätskor, smärtor och plågor. Men ingenting vackert. 

Jag kan gå med på att RESULTATET kan vara vackert - du får ett barn och du får en sommar - men födslovåndorna är banne mig inte vackra. Och att försöka övertyga mig att våren är vacker är ungefär som att försöka övertyga en kvinna efter 10 timmars värkarbete utan resultat att det hon upplever är vackert - resultatet man får är bara en förbannad, frustrerad och förnärmad kvinna. Det är inte vackert och kommer aldrig att vara något annat än en fruktansvärd plåga man måste ta sig igenom för att få något fint.


Så jag tar ett djupt andetag och hoppas på att profylaxövningarna kommer att kunna ta mig genom de närmsta tre månaderna utan några större skador. Håll gärna min hand, badda min svettiga panna och ge mig en epidural när det hela blir outhärdligt. Men försök att låta bli att berätta hur vacker den här plågan är.