Talk to the hand

Eftersom jag har varit helt fantastiskt effektiv i helgen (och inte uträttat ett skapandes grand), belönade jag mig själv med film och popcorn på den sena söndagskvällen. I filmen förekom teckenspråk, och helt plötsligt kom jag ihåg en fråga som jag tydligen funderat på i drömmarna under natten till söndagen:

1. Teckenspråk räknas som ett eget språk med grammatik och morfologi skiljd från det språk som talas i landet, i vårt fall svenska. Det kallas svenskt teckenspråk, men följer alltså inte den talade svenskans regler, utan har helt egna; det är ett eget språk precis som vilket "talat" språk som helst.

2. Det finns både talande och döva som talar både teckenspråk och den talade svenskan samtidigt. Som till exempel filmen där mamman talade med sina två barn, en hörande, en döv, och därför pratar både teckenspråk och "talspråk" samtidigt.

Så till min fundering: hur ser det egentligen ut i hjärnan när de gör så? Hur vet den vilken grammatik som gäller för vilket språk?  Blir ett av språken det dominerande, så att antingen teckenspråket eller talspråkigt blir bristfälligt och felaktigt? Det borde ju vara ungefär som att prata till exempel svenska och franska samtidigt? Om det nu hade varit fysiskt möjligt. Helt fantastiskt fascinerande!

Dessutom känns det helt tokigt att jag faktiskt drömmer sådana frågor. Det är inte konstigt att jag är trött på morgnarna (och hjärnan kanske inte är så vårapatisk som jag tror).
Utöver det får helgens mest minnesvärda bli This immortal coil. Så helt galet fantastiskt bra att jag bara inte kan sluta lyssna. Ens när jag sover (även om Coil fortfarande och för evigt kommer att vara bäst förstås).