Ih!

Imorgon är det tänkt att jag ska få åka hem! För första gången sedan jag åkte hit efter jul den 11 januari. Rent datummässigt är det alltså inte mer än en dryg månad, men det känns ungefär som en evighet. Jag tror faktiskt inte jag upplevt sådan hemlängtan sedan jag flyttade från Lund för 4 år sedan. Och när jag börjar längta hem så här på riktigt börjar allt gå på tok. Det finns liksom inga tankar eller energi över till något annat än att sitta och fantisera om hur dagarna hade utspelat sig om man hade varit HEMMA.

Det är rent löjligt så djupt mina rötter når i de stora Hälsingeskogarna och Sundsvallsbetongen.

Dessutom är det tänkt att jag ska få gå på Club Kajal. Och jag ska dansa tills jag kollapsar. Förhoppningsvis är Tomas med och kan bära mig hem. Även om vi numera har bytt 100 meters gångväg hem mot 1,5 km. Han är stark min kille. Fast innan jag kollapsar ska jag springa runt och vara exalterad och återse och prata med alla människor jag faktiskt känner. Och bara vara glad över att vara hemma där saker är som de ska.

Nu hoppas jag bara att inte smådjävlarna hör mig och hittar på hyss.