Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch

Samma sak händer imorgon

Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo

Det är inget liv

Det är slaveri

Ibland (ganska ofta) önskar jag att jag kunde vara lite mer nöjd. Att jag kunde nöja mig med det här med jobb och vardag och somna i soffan och kanske en eller två ungar som man kan pressa alla sina egna ouppfyllda drömmar på och hämta och lämna och laga mat och leva för fyra veckor semester varje sommar med bag-in-box och kanske en liten all-inclusivetripp någonstans.

Jag försöker. Jag försöker febrilt, men det gör mig bara så oerhört deprimerad.

Men kanske känner alla så här i början? Kanske går alla omkring och känner sig värdelösa, meningslösa, hopplösa, med gråten i halsen och ständigt förföljda av tanken "hur hamnade jag här?"

Om det är så förstår jag inte hur de lyckas ta sig vidare och förbi den känslan. Jag förstår inte heller varför de gör det. När det känns så fel i varenda cell i kroppen.

Blir det bättre sen? När man nöjt sig, accepterat?

Eller ska man kanske inse att man är på väg åt fel håll?

Hur vet man när det är dags att byta inriktning eller bara så att man behöver kämpa sig över en tröskel, så blir det bättre? Som det är med så mycket annat här i livet.

Hur vet man när magkänslan är rätt, eller bara ett utslag av en rädsla för det okända?