Men tänk att sådan här smärtsam skrivkramp har jag inte upplevt sedan jag försökte skriva uppsats första gången.

DET.GÅR.INTE.

Inte ett endaste litet spår av ens ett frö till en idé eller röd tråd. Jag menar, det ska ju bara vara färdigt och lay-outat och klart på torsdag förmiddag. Herregud! Ingen ko på isen här inte!

Och ju längre tiden går utan några framsteg, ju större frustration, och ju större frustration ju mer tvär mot allt blir jag.

Inatt när jag inte kunde sova på grund av skrivångest bestämde jag mig för att allt var lärarens fel, att kursen var totalt meningslös och att hela världen kunde dra åt helvete för att den inte anpassar sig efter MIG. Och eftersom kursen är meningslös kan jag ju bara ge allt fingret och skita i att göra det.

Sedan somnade jag gott och drömde mardrömmar, vaknade och såg på allt så där vuxet, nyktert och ansvarsfullt igen. Man kan ju faktiskt inte bara skita i saker bara för att de är jobbiga. Även om det är så jag fungerat hittills, så kan det ju vara på tiden att ändra det, kanske något negativa, personlighetsdraget.

Så här sitter jag klockan 16.27 och skriver på en blogg. Men på broschyren har ännu inte skrivits ett enda ord.