Så mycket att lära, så lite tid!

När man studerar lär man sig visserligen mycket, men det finns inte direkt tid eller ork att förkovra sig i ytterligare ämnen utanför studierna. Den mesta förkovran (åtminstone i mitt fall), sker ju genom böckernas förlovade land. Och efter att ha suttit och läst en dag som "jobb" blir man inte direkt sugen på att koppla av med en bok. 

Den här terminen har jag försökt lösa problemet med att läsa dubbelt; språkkonsult + svenska D. För det första ska det bli spännande att se hur länge jag egentligen hänger med i båda, då min självdisciplin ändå lämnar en hel del att önska. För det andra lär man sig rätt mycket sammalika i båda kurserna. Visserligen intressanta saker, men det finns ju så mycket mer!

I morse var det till exempel en gubbe på tvn som pratade om symbolspråk, och jag kom på att jag vill lära mig allt om semiotik. Så blir jag stressad över att jag inte redan tagit tag i det, och redan kan en massa. Jag vill veta NU!

Och när jag kommer på sådant där kommer jag ju på allt jag vill lära mig. Vilket i princip egentligen går ut på att jag just vill lära mig ALLT. Var har till exempel min tidigare förkovran inom olika suspekta grenar av religionsämnet tagit vägen (om vi nu ska prata i universitetskategoriseringar)? Eller varför inte alla galna tankar som inte är helt allmänt spridda? Sådant man får tips om från lika galna människor?

Problemet med det är att man ju måste känna människor för sådant. Rätt människor. Människor som vet massa konstiga saker, kommer över konstiga böcker på konstiga vis, och dessutom är intresserade av att diskutera dem. Det gör inte jag längre. Jag förstår inte när eller hur de försvann ur mitt liv, men de saknas!

Jag behöver inspiration. På det här viset sitter jag ju bara och slösar bort massa värdefull tid. Tid som hade kunnat användas till utforskande. Och jag känner hur hjärnan (och hjärtat också för den delen) stelnar och skrumpnar ihop i brist på näring.