The Whisperer in Darkness

När jag precis lugnat ner mig nog för att kunna sova, överraskas jag av viskningar och konstiga skrapanden och dunkanden utanför ytterdörren.

Eftersom jag bor på bottenplan med egen ingång (inget trapphus alltså), klockan var tre på natten och jag var ensam (och dessutom nyligen genomlevt en skräckbussresa), så blev jag av naturliga skäl helt jävla livrädd.

Min fullständigt rationella och konstruktiva reaktion var att slita med mig telefonen, låsa in mig på toaletten och ringa till Tomas. Ljuden utanför slutar efter några minuter och vi lyckas med gemensamma ansträngningar att lugna ner mig så pass att jag till och med vågar dra upp persiennen i hallen för att se vad som kan ha hänt. Och såg inget konstigt.

När så solen stiger över en ny dag, är jag helt olidligt nyfiken på vad som kan ha hänt där ute i mörkret i natt. Jag kliver tyst ur sängen och smyger långsamt och försiktigt mot ytterdörren, helt har inte spänningen från nattens drama försvunnit. Till en början vågar jag inte öppna dörren, utan börjar med att dra upp persiennen i hallen, och noterar okända fotspår i snön, fotspår som inte funnits där när jag kom hem kvällen innan. Vad har egentligen hemsökt mig under nattens mörkaste timmar? Till slut tar jag mod till mig och öppnar försiktigt dörren, fortfarande i pyjamas och med rufsigt hår, spänd, nyfiken men samtidigt också lite rädd för den katastrof som eventuellt kan komma att möta min blick. 


Och i det spröda och vackra morgonljuset blottas till slut den ohyggliga och namnlösa fasan för mitt morgonbleka och vintertrötta ansikte, en fasa jag aldrig kunnat förbereda mig inför. 

Någon full och spexig jävel har snott min brevlåda! Min fantastiskt snygga, gröna gamla plastbrevlåda. Dess plats på väggen lyser tom och kall, och på marken nedanför ligger de röda platspluggen kvar likt blodsdroppar: obarmhärtiga påminnelser om det fruktansvärda dådet.

Lär sig inte ungdomar idag att man inte ska göra spektakel tå gammelt folk!?