Äcklet

Jag är i chock, och frågan är om jag överhuvudtaget kommer att kunna sova inatt.

Klockan 20.00 idag påbörjade jag den förhatliga resan från Sundsvall till Umeå medelst buss 100. Första timmen till Härnösand gick fantastiskt bra eftersom jag på hållplatsen träffade på en gammal jobbkompis som skulle hem till Härnösand. Så vi pratade och pratade, och jag slapp trängas med någon okänd tjockis.

Väl i Härnösand gick nästan alla av, och kvar på nedervåningen blev endast jag och ett par i 40årsåldern några säten längre fram. "Det här kan ju ändå bli trevligt" tänkte jag, lutade ryggstödet tillbaka och plockade fram boken jag inte hunnit läsa ett ord i det senaste halvåret på grund av allt pluggande.

Paret framför börjar prata om att sluta röka, och jag hör klart och tydligt att det här paret varit med om både det ena och det andra i sitt liv (läs: sunkigt pundarpar). 10 minuter senare slutar de prata och börjar tokhångla. På ett sådant där härligt 14årssätt så det smaskar och smäller.

Ungefär där börjar det bli en gnutta obekvämt att befinna sig tre säten bakom. Och vad ska man göra? Sitta kvar och hoppas att de lugnar ner sig? Säga åt dem att lugna ner sig? Leta en ny plats på den betydligt mer fyllda övervåningen på bussen?

Jag var dum och valde det första alternativet, eftersom det här med att sitta ensam tydligen är mer viktigt för mig än mitt eget förstånd.

Efter ungefär 20 minuter till, strax efter Högakustenbron, har det hela utvecklat sig till ett scenario jag inte hade räknat med. Min förhoppning var att min fortsatta närvaro skulle lugna ner dem lite. Det värsta jag kunde föreställa mig var att hånglandet skulle fortsätta fram till Ö-vik där bussen gör nästa paus.

Men de väljer istället till min förskräckelse att utveckla hånglandet till nya, inte fullt lika oskyldiga, nivåer. 

Jag trodde först inte på mina egna sinnen och satt kvar i 2-3 minuter till. Sen kunde inte ljuden förnekas längre, och jag flydde hals över huvud uppför trappen.

Kommer illamåendet någonsin gå över?

(Den som aldrig, högst ofrivilligt, hört kvävda stönande från en nersupen kvinna i medelåldern, på en buss, har aldrig upplevt äckel.)