Fy fan för bittra, ensamma människor.

The world ended a long time ago.

Är det jag som börjar bli gammal, sur och rigid i mina åsikter, eller är det folk som börjar bli dummare?

Jag har tidigare stött på minst en idiot om dagen.

Men nu verkar ju hela världen vara på väg mot fullständig dumhet.

Och alltså. Jag har inga problem med människor som - enligt mina åsikter - tänker "tokigt". De tänker visserligen tokigt, men de tänker! Så länge man har tänkt till respekterar jag antagligen vilka galna idéer som helst.

Men jag klarar bara inte av människor som inte verkar förmögna att sträcka ut sin tankebana längre än till sig själv och till imorgon. Och återigen, missförstå mig rätt, jag vet att det oftast är jävligt svårt att tänka längre än så. Man är trots allt alltid fast i sitt eget universum.

Men herregud. Man kan väl åtminstone försöka, även om man skulle råka hamna helt tokigt i tanken?

FÖRSÖKA att stanna till en sekund och reflektera lite över allt man upplever, läser, hör, ser. Inte bara reagera. Inte bara reagera som man förväntas reagera. Analysera sig själv och sina tankar, handlingar, åsikter.
Inte bara göra det som man förväntas göra.

Kanske i slutändan komma tillbaka till den spontana känsla som man faktiskt började i, men åtminstone ha tagit en sväng runt kvarteret och sett lite andra omgivningar och möjliga avtagsvägar.

Jag blir bara trött. Och rädd. Och ledsen. Och ensam.

Utöver det kräver mitt jobb en fickalmanack.  Fickalmanackor är något jag tycker är ungefär lika onödigt som dumma människor. Dessutom är de fula (almanackorna alltså. Även om också dumma människor tenderar att vara fula.). Så jag pysslade lite. Och passade på att uttrycka min åsikt.

Ja!

Äntligen!

Nu har jag funderat på en viktig fråga igen halva natten.

Alla vet att spädbarn skriker på natten.  

Visserligen i varierande grad, men ändock, de skriker under natten. Vissa någon gång, andra hela nätterna. Vissa under första månaderna, andra under ungefär sina första 10 levnadsår. (Jag var själv en av de sistnämnda, på grund av min nattskräck.)

Personligen kan jag inte för mitt liv begripa hur småbarnsföräldrar överlever det här, än mindre hur de kan tänka sig att gå igenom det en två, tre eller kanske ännu fler gånger. Som en människa som blir ett fullständigt darrande, extremt förvirrat vrak som kräks och inte kan tänka efter allt under 6 timmars sömn /natt, förstår jag till exempel inte hur småbarnsföräldrar lyckas behålla ett jobb.

Så till saken: hur kan det komma sig att det är så här?

Vilken är egentligen den evolutionistiska fördelen med ungar som skriker på nätterna?

Det sägs ju att människan (och allt annat liv också för den delen) är beskaffad på "bäst anpassat sätt". Alltså, vi är helt enkelt bäst anpassade för vår överlevnad. Så Darwin vill påstå att det var fler individer med barn som skrek på nätterna som överlevde, än individer med tysta snälla barn som sov genom hela natten?

Jag tror inte det va.

1. En människa med sömnbrist gör fler fel. 

Jag tror inte att uttrymmet för sega tankar och feltänk var så himla sort där ute på savannen. You snooze you loose.

2. Jag skulle vilja se en undangömd harunge eller ett rådjurskid eller något annat djur med naturliga fiender, vråla högt när det är som mest sårbart, bara för att det råkar vara hungrigt eller lite nerkissat.

Jag skulle också vilja se hur många av de skrikande individerna som överlevt till vuxen ålder.

Och då har jag ju ändå utelämnat  all irritation och dålig stämning all sömnbrist måste ha orsakat inom gruppen. Förstå hur griniga de måste ha varit på varandra med 10 ungar som skriker i omgångar på nätterna! Och grinighet och irritation inom gruppen - ajajaj. Inte bra när man ständigt måste  samarbeta.

Detta måste alltså vara det absoluta argumentet mot evolutionsteorin. 

Barns skrik på nätterna är helt enkelt Guds straff för våra synder.

För någon jävla funktion för vår överlevnad har det då  inte.