Ja!

Äntligen!

Nu har jag funderat på en viktig fråga igen halva natten.

Alla vet att spädbarn skriker på natten.  

Visserligen i varierande grad, men ändock, de skriker under natten. Vissa någon gång, andra hela nätterna. Vissa under första månaderna, andra under ungefär sina första 10 levnadsår. (Jag var själv en av de sistnämnda, på grund av min nattskräck.)

Personligen kan jag inte för mitt liv begripa hur småbarnsföräldrar överlever det här, än mindre hur de kan tänka sig att gå igenom det en två, tre eller kanske ännu fler gånger. Som en människa som blir ett fullständigt darrande, extremt förvirrat vrak som kräks och inte kan tänka efter allt under 6 timmars sömn /natt, förstår jag till exempel inte hur småbarnsföräldrar lyckas behålla ett jobb.

Så till saken: hur kan det komma sig att det är så här?

Vilken är egentligen den evolutionistiska fördelen med ungar som skriker på nätterna?

Det sägs ju att människan (och allt annat liv också för den delen) är beskaffad på "bäst anpassat sätt". Alltså, vi är helt enkelt bäst anpassade för vår överlevnad. Så Darwin vill påstå att det var fler individer med barn som skrek på nätterna som överlevde, än individer med tysta snälla barn som sov genom hela natten?

Jag tror inte det va.

1. En människa med sömnbrist gör fler fel. 

Jag tror inte att uttrymmet för sega tankar och feltänk var så himla sort där ute på savannen. You snooze you loose.

2. Jag skulle vilja se en undangömd harunge eller ett rådjurskid eller något annat djur med naturliga fiender, vråla högt när det är som mest sårbart, bara för att det råkar vara hungrigt eller lite nerkissat.

Jag skulle också vilja se hur många av de skrikande individerna som överlevt till vuxen ålder.

Och då har jag ju ändå utelämnat  all irritation och dålig stämning all sömnbrist måste ha orsakat inom gruppen. Förstå hur griniga de måste ha varit på varandra med 10 ungar som skriker i omgångar på nätterna! Och grinighet och irritation inom gruppen - ajajaj. Inte bra när man ständigt måste  samarbeta.

Detta måste alltså vara det absoluta argumentet mot evolutionsteorin. 

Barns skrik på nätterna är helt enkelt Guds straff för våra synder.

För någon jävla funktion för vår överlevnad har det då  inte.

2011. Året jag blev vuxen.

Och det finns - precis som med allt annat - bra vuxet och dåligt vuxen.

2011 var året jag upptäckte allt det dåliga med att vara vuxen. Allt det där som alla andra vuxna tjatat om att man förr eller senare kommer att upptäcka. Allt det där som jag med en dåres envishet har hävdat går att undvika, bara man försöker.

Man behöver inte bli gammal och vuxen och trött och cynisk, tänkte jag mitt dumma spån. Bara man håller hårt i det där lilla, lilla bubbelpirret i magen så ordnar det sig, tänkte jag min naiva drömmare.

Sen tog jag (nästan) examen, fyllde 30, slet på heltidsjobb inom industri, flyttade hem, försökte få ett jobb, fick ett jobb och. Ja.

Bubbelpirret är borta. Till och med jul passerade obemärkt förbi.

Fast inuti är det ju detsamma, egentligen. Jag är precis lika nyfiken och storögd inför världen och har precis lika mycket drömmar och idéer. Men helt plötsligt känns det bara som om det står så oändligt mycket i vägen för dem. Allt är inte möjligt längre. Och då är det bara lättare och mindre plågsamt att kväva drömmarna en efter en. Och bli liknöjd med det som är.

Så kommer det stunder och saker och människor som påminner om allt det där, och jag blir arg och irriterad bitterkärring.

2011 var året jag blev vuxen, på det dåliga sättet.

2011 var också året jag blev dumpad av två vänner.

På det hela taget kan vi ju konstatera att 2011 inte var ett av mina höjdarår. 

Så säger vi tack och adjö till detta jubileumsår med en sång, och hoppas på bättre lycka nästa gång

Jag vet inte vad jag har gjort, och jag vet inte när jag gjorde det, men något måste jag ha gjort. För människor vill inte veta av mig längre. 

Vissa svarar inte på mejl, andra svarar inte på sms, och några svarar inte på telefon.

En av dessa personer förstår jag och i den frågan är jag mycket väl medveten om vad som har hänt. Och om personen i fråga läser så vill jag bara att h*n ska veta att jag är ledsen att det blev som det blev. Och att jag ber om ursäkt.

Men ni andra? Vad har jag gjort er?

Det är dessutom ganska svårt att göra något annorlunda om man inte vet vad som är fel.

Och jag rannsakar och rannsakar och till slut hittar jag ju bara saker jag gjort fel och vill be om ursäkt för.

Förlåt världen.