Det här, om någon undrar, det är bästa platsen på världen (50 år senare är det sig förvånansvärt likt. Minus mormoder Munther på bron, plus mer färg).

Det är här - om jag får bestämma som jag vill, och det får jag ju - ska bo. 

Här ska jag ha höns i ladan alldeles vid vägen, fåren och en häst i föjset och stallet och kanske några söta kaniner (till middag!). Det är här jag ska ha en fruktträdgård och biodling på baksidan - alldeles på gränsen till skogen - och ett stort jävla pälland i brinken (den del av brinken där jag inte ska ha hallon- och vinbärsbuskar i alla varianter och omåttligt med rabarber, eller ett eget litet kraftverk av solceller).

Jag ska ha ett gigantiskt jordgubbsland över minst hela åkern åt öster, med utsikt över hela byn, vävstolen på logen (det är det enda ställe den får plats på, så det blir till att väva på somrarna), och en välfylld jordkällare. 

 Här ska jag slå mitt hö själv, baka mitt bröd, sylta mina frukter, röka min fisk, rensa mitt trädgårdsland och plocka mina bär. Jag ska utfodra mina djur, bära mitt vatten, tova min ull, spinna min tråd, väva mitt tyg, hugga min ved och producera min el. 

Här ska jag plågas av tandvärk och dra ut mina egna tänder, sakna en lång och varm dusch, gå runt i evigt skitiga kläder och längta mig galen efter en modern tvättstuga, frysa halvt ihjäl på vintrarna och gå hungrig mest hela tiden. Jag ska arbeta händer och kroppen blodiga och stela och fundera på varför och när jag egentligen kom på den idiotiska idén att  försöka bli självförsörjande, och jag ska sitta i min fruktträdgård en solnedgång i slutet av september och komma på igen just precis varför allt är mödan värt.  

Här ska jag klara mig själv, och skita högaktningsfullt i resten av världen.

Det är vad jag ska göra.

Och naturligtvis ska jag ha huckle.

Den flygande Maran

Någon gång när jag är vuxen och modig och har tid, ork och pengar ska jag kolla upp mitt sjuka jävla huvud. Och efter det ska jag sova varenda natt utan att vakna hyperventilerande, eller gråtande, eller fäktande, eller gående, eller pratande, skrikande, vrålande. 

Inte en enda vidrig mardröm ska jag drömma. Inte en enda gång ska jag vakna upp i känslan av att världen utanför har gått under, eller i den fullständiga övertygelsen att jag kommer att dö på de mest plågsamma vis (gärna också utan klara minnesbilder av de overkligt detaljerade och vidriga, omänskliga bilder och scener som min hjärna spelat upp för mig). 

Och om jag ändå vaknar upp ska jag våga vända mig om och bara somna om, inte spendera timmar paralyserad under ett genomsvettigt täcke, alldeles för vettskrämd för att våga röra ett finger (eller somna om) under en timme eller två (och aldrig mer ligga blickstilla i en timme, stirrande i taket, i väntan på att förlamningen ska släppa och andningen och pulsen bli normal). Aldrig mer ska jag ligga tyst och klarvaken, spänt lyssnande efter minsta lilla ljud utifrån, inifrån och sedan inte kunna bestämma mig för om ljudet betyder livsfara eller trygghet. 

Aldrig mer ska jag vakna av att jag storgråter, av mina egna vansinnesutläggningar eller av egna dödsångestvrål (framförallt ska jag aldrig väcka någon annan med en knuff ur sängen, ett slag i ansiktet eller vrål och skrik). 

Jag ska sova tyst, lugnt och tomt. Som vanliga människor verkar göra. 

Fast i väntan på det skulle jag just precis nu behöva en kram. Eller i alla fall en annan människa i rummet. För jag skulle väldigt gärna somna om nu. Jag är trött. Men vågar inte. 

Är det verkligen för mycket begärt? 

Jag är så trött, så trött, så overkligt trött på det här. 

Uppföljningen

Gittan förstår.