Den flygande Maran

Någon gång när jag är vuxen och modig och har tid, ork och pengar ska jag kolla upp mitt sjuka jävla huvud. Och efter det ska jag sova varenda natt utan att vakna hyperventilerande, eller gråtande, eller fäktande, eller gående, eller pratande, skrikande, vrålande. 

Inte en enda vidrig mardröm ska jag drömma. Inte en enda gång ska jag vakna upp i känslan av att världen utanför har gått under, eller i den fullständiga övertygelsen att jag kommer att dö på de mest plågsamma vis (gärna också utan klara minnesbilder av de overkligt detaljerade och vidriga, omänskliga bilder och scener som min hjärna spelat upp för mig). 

Och om jag ändå vaknar upp ska jag våga vända mig om och bara somna om, inte spendera timmar paralyserad under ett genomsvettigt täcke, alldeles för vettskrämd för att våga röra ett finger (eller somna om) under en timme eller två (och aldrig mer ligga blickstilla i en timme, stirrande i taket, i väntan på att förlamningen ska släppa och andningen och pulsen bli normal). Aldrig mer ska jag ligga tyst och klarvaken, spänt lyssnande efter minsta lilla ljud utifrån, inifrån och sedan inte kunna bestämma mig för om ljudet betyder livsfara eller trygghet. 

Aldrig mer ska jag vakna av att jag storgråter, av mina egna vansinnesutläggningar eller av egna dödsångestvrål (framförallt ska jag aldrig väcka någon annan med en knuff ur sängen, ett slag i ansiktet eller vrål och skrik). 

Jag ska sova tyst, lugnt och tomt. Som vanliga människor verkar göra. 

Fast i väntan på det skulle jag just precis nu behöva en kram. Eller i alla fall en annan människa i rummet. För jag skulle väldigt gärna somna om nu. Jag är trött. Men vågar inte. 

Är det verkligen för mycket begärt? 

Jag är så trött, så trött, så overkligt trött på det här.