Man skulle kunna säga att det här, det går ju åt helvete. Men jag antar att det inte är rätt.

Så jag gör väl ett försök till att gå emot min (o)vana att bara ge upp när saker inte blir som jag vill på en gång. Och försöker förneka frustrationen och viljan att slänga datorn (och ungefär allt annat också för den delen) i väggen och hata hela världen. Det är svårt.

(Och ja, jag är rätt duktig på att bli upprörd för småsaker. Till mitt försvar vill jag säga att jag istället har extremt svårt att bli upprörd för stora saker.)

Och jag kan lova mig själv en sak dyrt och heligt. Jag ska aldrig, aldrig mer i mitt liv  på något som helst vis närma mig någon form av genusteorier.

Den en och enda Peter Steele är död! Det är inte utan att det är lite sorgligt.

Tänk så många tonårsångestfyllda dagar vi spenderat tillsammans i vår ungdom. Tänk så många fester vi varit på tillsammans (och så många gånger vi blivit alldeles på tok för fulla, romantiska och gråtmilda!), så många olyckliga kärlekar vi genomlidit, och alla drömmar vi hade. 

Tänk alla minnen vi delade, Peter och jag.

Och tänk! Den dagen jag som 15åring var på mitt livs första riktiga konsert (Cirkus i Stockholm) när Peter och jag äntligen fick träffas på riktigt. När jag fick dansa mig galen till My girlfriends girlfriend, slåss med 2 meter långa Peter Steelekopior i publiken, och han manligt avslutar spelningen med att dra av strängarna på basen med bara händerna. Han var minsann en riktig karl. 
(Och även om det numera är 14 år sedan så minns jag det som om det var igår!)

För att inte tala om första gången jag fick lägga min oskuldsfulla 15årsblick på de omtalade Playgirlbilderna (om man är en känslig läsare, och inte redan vet vad det är för bilder så kanske man bör undvika att följa just den här länken). Ojoj.  

Så för att hylla denna fantastiska man väljer jag ikväll rödvin, tända ljus och Love you to death. Jag tror det är så han ville att man skulle minnas.

Fredagkvällen spenderades hemma hos min brors frus lillasyster, med vin, tilltugg och sällskap. Av naturliga skäl började vi prata om det kommande tillskottet i familjen Eriksson/Sintorn (eftersom jag blir faster och hon moster). Jag satte självsäkert min gissning på den 10:e april och en tjej. Och 18.28 idag så kom Ediths lillasyster fram.

 Ännu är inget namn bestämt, men jag sätter min gissning på Esther.

Och får jag inget jobb som språkkonsult kan jag ju alltid frilansa som medium.