Den en och enda Peter Steele är död! Det är inte utan att det är lite sorgligt.

Tänk så många tonårsångestfyllda dagar vi spenderat tillsammans i vår ungdom. Tänk så många fester vi varit på tillsammans (och så många gånger vi blivit alldeles på tok för fulla, romantiska och gråtmilda!), så många olyckliga kärlekar vi genomlidit, och alla drömmar vi hade. 

Tänk alla minnen vi delade, Peter och jag.

Och tänk! Den dagen jag som 15åring var på mitt livs första riktiga konsert (Cirkus i Stockholm) när Peter och jag äntligen fick träffas på riktigt. När jag fick dansa mig galen till My girlfriends girlfriend, slåss med 2 meter långa Peter Steelekopior i publiken, och han manligt avslutar spelningen med att dra av strängarna på basen med bara händerna. Han var minsann en riktig karl. 
(Och även om det numera är 14 år sedan så minns jag det som om det var igår!)

För att inte tala om första gången jag fick lägga min oskuldsfulla 15årsblick på de omtalade Playgirlbilderna (om man är en känslig läsare, och inte redan vet vad det är för bilder så kanske man bör undvika att följa just den här länken). Ojoj.  

Så för att hylla denna fantastiska man väljer jag ikväll rödvin, tända ljus och Love you to death. Jag tror det är så han ville att man skulle minnas.