The Whisperer in Darkness

När jag precis lugnat ner mig nog för att kunna sova, överraskas jag av viskningar och konstiga skrapanden och dunkanden utanför ytterdörren.

Eftersom jag bor på bottenplan med egen ingång (inget trapphus alltså), klockan var tre på natten och jag var ensam (och dessutom nyligen genomlevt en skräckbussresa), så blev jag av naturliga skäl helt jävla livrädd.

Min fullständigt rationella och konstruktiva reaktion var att slita med mig telefonen, låsa in mig på toaletten och ringa till Tomas. Ljuden utanför slutar efter några minuter och vi lyckas med gemensamma ansträngningar att lugna ner mig så pass att jag till och med vågar dra upp persiennen i hallen för att se vad som kan ha hänt. Och såg inget konstigt.

När så solen stiger över en ny dag, är jag helt olidligt nyfiken på vad som kan ha hänt där ute i mörkret i natt. Jag kliver tyst ur sängen och smyger långsamt och försiktigt mot ytterdörren, helt har inte spänningen från nattens drama försvunnit. Till en början vågar jag inte öppna dörren, utan börjar med att dra upp persiennen i hallen, och noterar okända fotspår i snön, fotspår som inte funnits där när jag kom hem kvällen innan. Vad har egentligen hemsökt mig under nattens mörkaste timmar? Till slut tar jag mod till mig och öppnar försiktigt dörren, fortfarande i pyjamas och med rufsigt hår, spänd, nyfiken men samtidigt också lite rädd för den katastrof som eventuellt kan komma att möta min blick. 


Och i det spröda och vackra morgonljuset blottas till slut den ohyggliga och namnlösa fasan för mitt morgonbleka och vintertrötta ansikte, en fasa jag aldrig kunnat förbereda mig inför. 

Någon full och spexig jävel har snott min brevlåda! Min fantastiskt snygga, gröna gamla plastbrevlåda. Dess plats på väggen lyser tom och kall, och på marken nedanför ligger de röda platspluggen kvar likt blodsdroppar: obarmhärtiga påminnelser om det fruktansvärda dådet.

Lär sig inte ungdomar idag att man inte ska göra spektakel tå gammelt folk!?

Äcklet

Jag är i chock, och frågan är om jag överhuvudtaget kommer att kunna sova inatt.

Klockan 20.00 idag påbörjade jag den förhatliga resan från Sundsvall till Umeå medelst buss 100. Första timmen till Härnösand gick fantastiskt bra eftersom jag på hållplatsen träffade på en gammal jobbkompis som skulle hem till Härnösand. Så vi pratade och pratade, och jag slapp trängas med någon okänd tjockis.

Väl i Härnösand gick nästan alla av, och kvar på nedervåningen blev endast jag och ett par i 40årsåldern några säten längre fram. "Det här kan ju ändå bli trevligt" tänkte jag, lutade ryggstödet tillbaka och plockade fram boken jag inte hunnit läsa ett ord i det senaste halvåret på grund av allt pluggande.

Paret framför börjar prata om att sluta röka, och jag hör klart och tydligt att det här paret varit med om både det ena och det andra i sitt liv (läs: sunkigt pundarpar). 10 minuter senare slutar de prata och börjar tokhångla. På ett sådant där härligt 14årssätt så det smaskar och smäller.

Ungefär där börjar det bli en gnutta obekvämt att befinna sig tre säten bakom. Och vad ska man göra? Sitta kvar och hoppas att de lugnar ner sig? Säga åt dem att lugna ner sig? Leta en ny plats på den betydligt mer fyllda övervåningen på bussen?

Jag var dum och valde det första alternativet, eftersom det här med att sitta ensam tydligen är mer viktigt för mig än mitt eget förstånd.

Efter ungefär 20 minuter till, strax efter Högakustenbron, har det hela utvecklat sig till ett scenario jag inte hade räknat med. Min förhoppning var att min fortsatta närvaro skulle lugna ner dem lite. Det värsta jag kunde föreställa mig var att hånglandet skulle fortsätta fram till Ö-vik där bussen gör nästa paus.

Men de väljer istället till min förskräckelse att utveckla hånglandet till nya, inte fullt lika oskyldiga, nivåer. 

Jag trodde först inte på mina egna sinnen och satt kvar i 2-3 minuter till. Sen kunde inte ljuden förnekas längre, och jag flydde hals över huvud uppför trappen.

Kommer illamåendet någonsin gå över?

(Den som aldrig, högst ofrivilligt, hört kvävda stönande från en nersupen kvinna i medelåldern, på en buss, har aldrig upplevt äckel.)

Viktiga religiösa bryderier.

Idag är det trettondagen, den dag då de tre vise männen sägs ha kommit fram till lille babyjesus i stallet med fantastiska gåvor.

Det finns dock en liten logisk lucka i denna tradition. Maria, Josef och det lilla gossebarnet flyr ju enligt traditionen till Egypten fyra dagar efter Jesus födelse (Menlösa barns dag), för att den elake Herodes helt resolut slår ihjäl alla nyfödda gossebarn i hela Betlehem (vi vaknar alla på fel sida ibland.). Så de kan ju inte vara kvar i stallet i Betlehem nio dagar senare.

Så vilka är det de tre vise männen träffar egentligen? Har Josef och Maria återvänt till stallet i Betlehem (vilket ju låter lite dumdristigt)? Eller har de hittat ett nytt stall i Egypten? Och vadan denna fäbless för stall?


Varför diskuteras inte de här viktiga frågorna? Varför tas de inte upp av humanisterna som ett tydligt bevis på kristendomens fasansfulla lurendrejeri? Varför har inte Dan Brown skrivit en bok om det här?