Kommunikationsenheten på CSN.

Fantastiska människor.

Fantastisk praktikplats.

Inte ens våren utanför med snö som rinner bort, talgoxkvitter, klafsig jord, brunt gräs och lukten av död och förruttnelse kommer åt mig. Tack vare dessa fantastiska människor.

Dagen började som en sådan där dag som man egentligen inte ens borde ha klivit ur sängen. En sådan där dag när allt går sönder, man spiller, slår sig och allt bara jävlas.

Sedan klev jag in på kommunikationsenhetens kontor och livet började ljusna lite. Och efter lunch känns livet fantastiskt igen. 

Trots alla metodologiska problem som ligger framför mig när det gäller mitt projekt, och trots all ångest inför de där jävla frågorna som ska skrivas, och trots det där läskiga användartestet som ska planeras rätt, så känns det hela ganska roligt.

 Det finns människor som tror på mitt arbete, som är intresserade och nyfikna på resultatet och som mer än gärna ställer upp med både tid, engagemang och erfarenheter. Det finns människor som bekräftar mina idéer och villigt svarar på alla mina frågor, och som till och med anser att de är bra eftersom det får dem att ifrågasätta sina egna rutiner och arbetssätt.

Och språkvårdarna är så fantastisk engagerade och entusiastiska i både mitt och sitt eget jobb. Det smittar av sig. Dessutom ställer deras engagemang krav på mitt eget arbete. När nu så många människor ställer upp med allt möjligt för att jag ska få till en så bra undersökning och praktik som möjligt, ställer det också krav på att jag sköter min egen del lika bra och engagerat.

Det är nog världens bästa sporre.

Så. Det känns bra.

Nu har jag sagt det högt också.

Läskigt och livsfarligt.


(Fast det här stillasittande arbetet har sina nedåtsidor. 2 veckors praktik=2 kilo plus. Och jag har för första gången på 14 år sprängt 60kilosvallen. Jag som trodde jag satt stilla mycket som student. Tänk så fel man kan ha.)