Å. Det finns så mycket att säga om så mycket.

Till exempel om jordbävningen Japan. Till exempel om kräksjukan. Till exempel om mitt eget leende. 

Allt mycket djupt och filosofiskt så klart.

Bilder på jordbävningskatastrof och tsunamivågor gör mig inte förtvivlad. Det får mig inte att känna någon sorts konstlad förtvivlan. Det lämnar mig heller inte oberörd, vilket verkar vara den gängse känslan.

Jag känner bara att världen skulle vara en bättre plats med fler stora katastrofer. Vi skulle må bra av att lite mer påtagligt påminnas om hur skört och sårbart allt är. Vi, som västligt samhällskollektiv skulle må jävligt bra av att förstå att livet inte består av en massa rättigheter, utan bara en massa skyldigheter mot varandra, och framförallt ett jävla slit. Vi skulle må bra av att förstå att livet inte är så jävla roligt.

Kalla mig blassé och svartsynt, priviligerad västerlänning. Men jag tror verkligen det. Jag tror vi har glömt bort något viktigt. Jag tror att vi har glömt det där viktiga att det är i lidandet som konsten föds, att det är i umbäranden vi lever. 

Och angående kräksjukan tycker jag att det är rätt festligt att Smittskyddsinstitutet nu börjar nämna de alternativ jag hälften på skämt, hälften på allvar skrev om i en tentamensuppgift i engelska i höstas. De kan antagligen inte gå så långt som att på allvar föreslå karantän för barn under vinterhalvåret, men de föreslår på allvar att människor ska få full lön de dagar de är hemma för kräksjuka. Bara för att de verkligen ska stanna hemma under hela tiden de är  smittspridare.

Dessutom argumenteras det utifrån samhällsekonomiska grunder. Att kräksjukespridningen nu börjar bli så stor (den har aldrig tidigare varit så spridd som i år) att det är mer kostnadseffektivt att betala människor för att stanna hemma än att riskera ytterligare smittspridning.

Ha! Seger till mig! Och tror ni mig inte kan ni läsa själva här.

Till sist det där med leendet.

När jag idag skulle gå hem från CSN, stoppades jag av en kort, väldigt söt liten dam som frågade om jag inte kände igen henne. Jag hade redan träffat henne under min första praktikdag när hon hjälpte mig med passerkort, och jo, jag hade känt igen henne då också men inte kunnat placera henne. 

Hon berättade då att hon var en moster till en pojkvän jag gjorde slut med för 12 år sedan.

Och att hon hade känt igen mig på mitt leende.

"Ja, jag kände igen ditt skratt och leende så väl och pratade med gubben min - jag har samma som då - på kvällen när jag kom hem om det verkligen kunde vara Henkes gamla flickvän! Och han undrade hur jag kunde känna igen dig efter så lång tid, men jag kom så väl ihåg det där leendet! Men du hette väl inte Munther då? Det var Henny ( red anm:killens lillasyster) som visste att du bytt namn till Munther."

Att komma ihåg ett leende efter 12 år. 

Jag vet inte om jag ska ta det som något bra eller dåligt. Men jag gissar att jag innerst inne tar det som något fint eftersom jag hakar upp mig så på det.

Dessutom var det en sådan fin liten tant att jag blir glad i magen av att hon minns mig.

(Och jag hoppas hon hälsar så fint till Henke eftersom jag nog kommer att ha dåligt samvete resten av livet för allt elakt jag gjorde.)

Utöver det frossar jag i cheesy, fantastiska Vangelis och jag kämpar tappert mot sömnen.