Dagens höjdpunkt.

Eftersom det från mina kära klasskamrater börjar bli fler och fler inlägg om färdiga hemtentor och tidigt, långt och alldeles ledigt påsklov , och eftersom jag alltid ska vara tvärsför och eftersom jag dessutom alltid av någon anledning alltid måste bry mig så om precis allt; eftersom därför måste ju även jag uppdatera.

Jag har visserligen påbörjat min tenta, men den är ändå långt ifrån klar. Den tillhör dessutom inte alls till något av det bästa jag skrivit (än så länge skäms jag till och med av att läsa det själv). Som om inte det vore nog har jag inte alls något långt och ledigt påsklov att se framemot. Jag ska på något vis lyckas med bedriften att plöja ungefär 1000 sidor litteratur och svara på fem frågor (med ca 4 sidor svar till varje fråga) till första läskursen. Visserligen ska det inte vara färdigt förrän den 14 april, och visserligen är det helt och hållet självförvållat med hjälp av en gnutta förträngning och en stor dos lathet. 

Men ändå!

Jag tänker då tycka synd om mig. Ingen annan har ju den goda smaken att tycka synd om mig. Det är så synd om mig.

Talk to the hand

Eftersom jag har varit helt fantastiskt effektiv i helgen (och inte uträttat ett skapandes grand), belönade jag mig själv med film och popcorn på den sena söndagskvällen. I filmen förekom teckenspråk, och helt plötsligt kom jag ihåg en fråga som jag tydligen funderat på i drömmarna under natten till söndagen:

1. Teckenspråk räknas som ett eget språk med grammatik och morfologi skiljd från det språk som talas i landet, i vårt fall svenska. Det kallas svenskt teckenspråk, men följer alltså inte den talade svenskans regler, utan har helt egna; det är ett eget språk precis som vilket "talat" språk som helst.

2. Det finns både talande och döva som talar både teckenspråk och den talade svenskan samtidigt. Som till exempel filmen där mamman talade med sina två barn, en hörande, en döv, och därför pratar både teckenspråk och "talspråk" samtidigt.

Så till min fundering: hur ser det egentligen ut i hjärnan när de gör så? Hur vet den vilken grammatik som gäller för vilket språk?  Blir ett av språken det dominerande, så att antingen teckenspråket eller talspråkigt blir bristfälligt och felaktigt? Det borde ju vara ungefär som att prata till exempel svenska och franska samtidigt? Om det nu hade varit fysiskt möjligt. Helt fantastiskt fascinerande!

Dessutom känns det helt tokigt att jag faktiskt drömmer sådana frågor. Det är inte konstigt att jag är trött på morgnarna (och hjärnan kanske inte är så vårapatisk som jag tror).
Utöver det får helgens mest minnesvärda bli This immortal coil. Så helt galet fantastiskt bra att jag bara inte kan sluta lyssna. Ens när jag sover (även om Coil fortfarande och för evigt kommer att vara bäst förstås).