Jag ska tydligen flytta i höst. Hit flyttar mitt hem i Sundsvall i oktober, och i Umeå har jag erbjudits att hyra två rum i ett stort hus med en klasskamrat och hennes flickvän. Sådant klarar inte min autistiska läggning av.

Vanliga människor blir glada och förväntansfulla av sådant här, men inte jag. Jag blir melankolisk, orolig och ledsen jag.

Jag gissar att jag kommer att vara fånig och gråta flera liter tårar innan flytten är av, för att inte tala om allt jag kan hinna oroa mig för! Jag måste ju gå en ny väg från Umeåbussen, räkna med en 15- istället för en 5minuterspromenad ner på stan, och framförallt måste jag ju byta matbutik. Jag tror nog ingen vettig människa kan inse riktigt hur mycket oro och ångest sådana förändringar kan medföra.

Och när flytten väl är överstökad kommer jag att ha glömt vad som var så farligt efter två sekunder i nya lägenheten, och bara överlycklig gå runt och pyssla.

Undrar om det finns plats på gruppboendet för autister som Cleo arbetar på. Jag tror jag skulle platsa där.

Jag tror minsann det här har gått i stå. Jag tror också att anledningen stavas jobb 7-16 , fem dagar i veckan. Något mer själs-, inspirations- och livslustdödande går icke att finna.

Yearwood.

Livet uttrycker sig mest bara med påståenden och inte så mycket frågor för tillfället.

Jag kom tillbaka från semester och åker förhoppningsvis på en ny idag. Den här gången långt ut i skogen och långt från andra människor. En vecka i Stockholm kan nog anses vara en överdos av mänsklighet och "högtstående" civilisation. Misantropin fick sig en välbehövlig bekräftelse av tunnelbanehemresa under fredagnatt, och om inte vem som helst tappar hoppet om mänskligheten av en sådan upplevelse, då vet jag inte.

Sammantaget var det ändå en trevlig semester. Jag fick se bra musik, gosa med brorsdotter och besked om att jag fått praktikplats på Norstedts i höst. Och jag är redan nu så nervös att jag vill kräkas lite när jag tänker på det. Förhoppningsvis hinner det gå över till november. För det är ju ändå en väldigt fin praktikplats jag på något vis lyckats roffa åt mig.

Men nu. Årskogen.