Varför ser man alltid bättre ut på kort som fått ligga undangömda i en tre-fyra år?

De senaste två timmarna har spenderats med att leta igenom gamla kort efter några som kvalificerar sig för utskrift. Och jag kan bara konstatera att "på den tiden" såg jag ju ändå helt acceptabel ut. Lite rundare, ja visst, men så fantastiskt gräslig som jag upplevde mig (och fortfarande gör) på kort, var jag ju ändå inte. Är det samma fenomen som morfar sammanfattade med att "när man är ung är alla vackra. Fast det förstår man inte förrän det är försent"? Eller hänger det ihop med den där fantastiska nostalgin som får alla hårda kanter att försvinna? För tittar jag bara på korten ser ju mitt eftergymnasiala liv ut att bara ha varit fest och glam. Och är jag riktigt ärlig med mig själv så minns jag ju att så inte var fallet. Livet kändes precis lika jämngrått och vardagligt som idag. Fast vissa perioder ännu värre.

Begreppet myntades ursprungligen år 1678 av den 19-årige schweiziske läkarstudenten Johannes Hofer som en medicinsk diagnostisk term för sjuklig hemlängtan.

Vissa krigsveteraner från det Amerikanska inbördeskriget (1861-1865) som förmodligen led av vad vi idag skulle kalla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) fick diagnosen att de led av nostalgi.

"[P]å 1600- och 1700-talen ansågs nostalgi vara en allvarlig och ibland dödlig sjukdom. På den tiden var det unga soldater - som låg i krig långt hemifrån - som led av nostalgi."

Så här skriver 1700-talsläkaren Leopold Auenbrugger om nostalgi hos sina patienter: "De sover dåligt, känner sig deprimerade och har koncentrationssvårigheter. De kroppsliga symtomen är hjärtklappning, ätstörningar, smärta, magont, andnöd. De blir tystlåtna, apatiska och enstöriga. De suckar och stönar i ett och blir till slut totalt likgiltiga inför livet. Ingenting kan hjälpa dem, varken medicin, argument, löften eller hot om bestraffning. Kroppen tynar bort medan hela deras jag är riktat mot denna fåfängliga längtan...".

En betydelseglidning gjorde att uttrycket snart även betecknade längtan efter platsen för en oskuldsfull barndom. Immanuel Kant var den förste som hävdade att nostalgin är en längtan efter ett då snarare än ett där. Det är i denna moderna tidsinriktade betydelse ordet oftast används i dag.

Skatteverket

Eftersom jag idag fick ännu ett korrläsarjobb (ibland funderar jag för övrigt hur jag fungerar - 350 sidor läsning+ ett register ska avklaras på två veckor, samtidigt med terminens sista kurs som startade idag), tänkte jag göra slag i saken och få den där JÄVLA F-Askattsedeln jag försökt ordna sedan i höstas. Så jag rusar ambitiöst iväg till Skatteverket för att få prata med någon kunnig människa som kanske kan reda ut saker och ting för mig.

Vad jag inte hade tänkt på var att de som jobbar på Skatteverket jobbar där av en anledning . Människan som mötte mig var en kortare, rundare och svenskare version av Bill Lumbergh i Office Space. Efter att ha suttit och lyssnat på hans "mmmmkej" i 10 minuter gick hela min koncentration åt att inte bara skratta rakt ut. Och när jag gick ville jag fråga om de hade rörpost på Skatteverket och om han någon gång sett Brazil (som för övrigt är världens bästa film). Jag tror det skulle vara en bra film för honom.

Hursomhelst blev jag inte ett dugg klokare. Jag vet knappt vad moms är för något och har därför vissa svårigheter att uppskatta mitt företags moms "in- och utgång" i en ansökan. För att bara ge ett exempel. Och mannen mitt emot mig pratade om det hela som om bokföring hörde till allmänbildning. Jag som har grava problem att ens balansera min egen hushållsbudget på 8500 varje månad (oftast går företaget Munther och co med en 2000 minus varje månad).

Jag får magont och blir illamående bara av att titta på den där satans blanketten. När jag dessutom blir upplyst om att jag ska betala 63% skatt på överskottet i företaget (och det är efter att man betalat sociala avgifter. Har du ett överskott över 300000/år får du dessutom betala 20% extra på överskottet över 300000. Det är 83% i skatt det. Varför överhuvudtaget bemöda sig med att ta betalt?) tappade jag fullständigt engagemanget. 

Det här kan liksom gå precis hur som helst. För det finns ju dessutom få saker här i världen som jag anser vara så själsdödande som ekonomi. Så känner någon sig manad att anordna en privatkurs i bokföring och F-skattsansökan för mig, är jag evigt tacksam och ställer mig gladeligen i livslång tacksamhetsskuld.

Hittills har jag hunnit skolka från två veckors föreläsningar av grammatik (och utöver det lagt ner ca 5 timmar totalt på läsning på egen hand), och dessutom lyckats övertala mig själv om att det ju inte är några problem alls eftersom jag ju redan läst grammatik II (i Lund för 5 år sedan), och dessutom skrev en uppsats kring grammatik (som inte når några högre höjder än nybörjarnivån på just grammatikområdet). Det faktum att jag har problem att stryka under de finita verben i textövningar behöver ju inte alls vara ett illavarslande tecken. Inte alls. Men det skiter jag i, för jag har hunnit med sol i Göteborg och trädgårdslandsgrävning och surströmming i Delsbo. Dessutom har jag nog redan tagit sommarlov mentalt, sen får det vara hur det vill med tentor och fanskap (jag har ju dessutom en till tenta utöver grammatiken innan det är sommarlov på riktigt. Och troligtvis rest på en gammal hemtenta). Jag har ingen lust. Så det så. Och har jag ingen lust så gör jag heller ingenting. Framförhållning och konsekvenstänkande har aldrig legat för mig.