Varför ser man alltid bättre ut på kort som fått ligga undangömda i en tre-fyra år?

De senaste två timmarna har spenderats med att leta igenom gamla kort efter några som kvalificerar sig för utskrift. Och jag kan bara konstatera att "på den tiden" såg jag ju ändå helt acceptabel ut. Lite rundare, ja visst, men så fantastiskt gräslig som jag upplevde mig (och fortfarande gör) på kort, var jag ju ändå inte. Är det samma fenomen som morfar sammanfattade med att "när man är ung är alla vackra. Fast det förstår man inte förrän det är försent"? Eller hänger det ihop med den där fantastiska nostalgin som får alla hårda kanter att försvinna? För tittar jag bara på korten ser ju mitt eftergymnasiala liv ut att bara ha varit fest och glam. Och är jag riktigt ärlig med mig själv så minns jag ju att så inte var fallet. Livet kändes precis lika jämngrått och vardagligt som idag. Fast vissa perioder ännu värre.

Begreppet myntades ursprungligen år 1678 av den 19-årige schweiziske läkarstudenten Johannes Hofer som en medicinsk diagnostisk term för sjuklig hemlängtan.

Vissa krigsveteraner från det Amerikanska inbördeskriget (1861-1865) som förmodligen led av vad vi idag skulle kalla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) fick diagnosen att de led av nostalgi.

"[P]å 1600- och 1700-talen ansågs nostalgi vara en allvarlig och ibland dödlig sjukdom. På den tiden var det unga soldater - som låg i krig långt hemifrån - som led av nostalgi."

Så här skriver 1700-talsläkaren Leopold Auenbrugger om nostalgi hos sina patienter: "De sover dåligt, känner sig deprimerade och har koncentrationssvårigheter. De kroppsliga symtomen är hjärtklappning, ätstörningar, smärta, magont, andnöd. De blir tystlåtna, apatiska och enstöriga. De suckar och stönar i ett och blir till slut totalt likgiltiga inför livet. Ingenting kan hjälpa dem, varken medicin, argument, löften eller hot om bestraffning. Kroppen tynar bort medan hela deras jag är riktat mot denna fåfängliga längtan...".

En betydelseglidning gjorde att uttrycket snart även betecknade längtan efter platsen för en oskuldsfull barndom. Immanuel Kant var den förste som hävdade att nostalgin är en längtan efter ett då snarare än ett där. Det är i denna moderna tidsinriktade betydelse ordet oftast används i dag.