Somliga kommer och somliga går
Tidigt tonår som om det vore igår
Somliga kommer och somliga går
Salt och tequila, slickar sina sår

Spotta på mig, lämna mig spotta på mig, men glöm mig aldrig

Du kan stanna eller vända om
Upp eller ner, det visar sig så småningom
Du kan stanna eller vända om
Ju längre du står kvar blir du mer som dom

Spotta på mig, lämna mig spotta på mig, men glöm mig aldrig

Det bästa med imorgon är att imorgon blir idag.

När jag blir stor ska jag låsa in mig i en stuga i skogen.

Jag kan helt enkelt inte hantera
1. ansvar

2. andra människor

3. kommunikation.

Vilket antagligen egentligen betyder att vad jag ska träna på och utsätta mig för är
1. att ta på mig sjukt mycket ansvar. Även när det bara får mig att vilja gråta.

2. umgås med sjukt mycket människor människor. Även när det blir så stressande att det känns som om man får magsår.

3. att försöka kommunicera sjukt mycket. Även när kommunikationen går fel (vilket den oftast gör).

Just ikväll tänker jag planera för hur exakt hur jag ska gå till väga för att kunna bli eremit så fort som möjligt. Så tar vi eventuellt tag i resten imorgon.

Livet blir aldrig som man tänkt sig.

Från total apati in i limbo av minnen, drömmar, vardag, frenesi, hysteri, mani.

Och natten överlevdes genom 10 år gamla dagböcker. Att så mycket kan förändras på tio år utan att ingenting egentligen är annorlunda. Sig själv blir man aldrig fri, hur många mil man än flyr. Allt snurrar, men i mitten står alltid jag. Allt flyter, men på bron står alltid jag.

Har man en gång fötts in i rastlöshet, svartsyn och drömmar större än livet så har man bara att tacka och ta emot, bocka och buga, hålla käften och gå på, med blicken sänkt, näven knuten och käken spänd. Och sakta dö. Långsamt tyna bort.