Livet blir aldrig som man tänkt sig.

Från total apati in i limbo av minnen, drömmar, vardag, frenesi, hysteri, mani.

Och natten överlevdes genom 10 år gamla dagböcker. Att så mycket kan förändras på tio år utan att ingenting egentligen är annorlunda. Sig själv blir man aldrig fri, hur många mil man än flyr. Allt snurrar, men i mitten står alltid jag. Allt flyter, men på bron står alltid jag.

Har man en gång fötts in i rastlöshet, svartsyn och drömmar större än livet så har man bara att tacka och ta emot, bocka och buga, hålla käften och gå på, med blicken sänkt, näven knuten och käken spänd. Och sakta dö. Långsamt tyna bort.